Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

Drag Me to Hell

Publicerad av admin 28 jan 2011: 18:04

0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Titel: Drag Me to Hell
Utgivningsår: 2009
Regissör: Sam Raimi
Skådespelare: Alison Lohman, Justin Long, Lorna Raver m fl
Distributionsbolag: Scanbox Entertainment

Stefan Särnefält (2009)
Sam Raimi behöver väl ingen närmare presentation. Trots framgångarna med Spider-Man-filmerna så kommer han för skräckfansen alltid att vara lika med Evil Dead-trilogin. Så mycket skräck har det tyvärr inte blivit sen tredje Dead-filmen, om man undantar The Gift (2000). Däremot har hans produktionsbolag vräkt över oss en hel del horror de senaste åren. Men fansen har väntat snällt och tålmodigt som en gammal St Bernhards hund med konjaktunnan runt halsen. Nu är splatterkungen äntligen tillbaka på egen hand med lite klassisk ghost horror. Och han gör det med besked. Det märks att det är en actionkung med CGI-erfarenheter som gnidit på den magiska lampan. Det är på många sätt en strålande uppvisning i spökerier. I händerna på en annan regissör skulle det lätt kunnat bli ännu en dussinskräckis. Men Raimi är en sofistikerad kille och kan konsten att berätta en tämligen enkel skräckhistoria på ett fängslande sätt.

En gammal zigenarkvinna nekas ett tredje lån på huset av sin bank. Förödmjukad av behandlingen hämnas hon genom att uttala en förbannelse över banktjänstemannen som nekat henne lånet, spelad av Alison Lohman. Lohman är en farmartjej som vill visa handlingskraft och komma upp sig i bankvärlden samtidigt som hon vill bli respekterad av fästmannens (som är psykolog) snobbiga överklassfamilj. Men det kommer hon att få ångra så in i hell bokstavligt talat.

Överlag är det fina skådespelarprestationer. Lora Raver som tvärförbannad zigenska med löständer är det helt klart mest klös i. Hennes fajter med Lohman är helt suveräna. Men Raimi vore förstås inte Raimi om han inte samtidigt bjussade på lite klassiska splatter slapsticks a’la Evil Dead. Och sånt är ju alltid roligt. Men Raimi är i första hand ute efter att skrämmas, det är en sak som är säker. Precis som i The Haunting in Connecticut så är det mycket råa muskler som spänns. Och det är här hans Spider-Man-period gör sig påmind. Det är helt enkelt ett jävla drag i Drag Me to Hell. Och det kan bli lite för mycket ibland. Spökskräck ska bada i otrevlig atmosfär. Det får man aldrig fram genom att brassa på för fullt med CGI-maskineriet. Även om det är förbannat snyggt.

Människors girighet och den allmänna strebermentaliteten får också några välförtjänta kängor. Översittare och lismande banksprättar visas upp på ett komiskt sätt. Men Raimi är inte dummare än att han vet att det alltid finns en andra sida av myntet. Justin Long som Lohmans fästman är väl i träigaste laget. Men det känns som det kvittar när man får så mycket annat att mumsa på. Raimi visar att han är tillbaka som skräckkung.

Kommentarsfunktionen är stängd.

Lämna en kommentar: