0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö
Titel: Diary of the Dead 
Utgivningsår: 2008
Regissör: George A Romero
Skådespelare: Michelle Morgan, Joshua Close, Scott Wentworth m fl
Jonas Danielsson (2008)
Ett gäng filmstudenter spelar in en mumiefilm som avslutningsprojekt. Mitt under inspleningen får de höra ett oroväckande inslag på radionyheterna. Det verkar som att döda människor återuppstår, hungriga efter mänskligt kött. Mumiefilmens regissör Jason beslutar sig för att dokumentera det hela så gott det går och med kameran i högsta hugg uppvisar han en värld i panik och hur alla maktinstanser försöker förneka det. Hans material resulterar i filmen ”The Death of Death”, och det är den vi får se. Den är redigerad av hans flickvän Debra som gjort diverse pålägg, dels för att skrämma tittaren till företsåelse men också för att kommentera läget i världen.
Romero är tillbaka på trygg mark. Samhällskritiska kommentarer kring hur vi översållas av information från bloggare, Youtube och mainstreammedia som gör det omöjligt att se sanningen, men också om mänsklig grymhet; vapeniver; obetänksamhet och vår förmåga att bara betrakta ”verkligheten” istället för att delta. Det mesta av detta är i sann Romerosk anda övertydligt och skrivet rätt ordentligt på näsan. Men vad fan gör det egentligen? Det är inte precis som att vi är bortskämda med filmer som har politiska ambitioner och jag tror att herr Romero hade fått betydligt mer ekonomisk hjälp om han gjorde avkall på sin kulturkritik. Men se, det gör han inte och det ska han ha all respekt för. Det är lite punk över den gamle zombiemästaren, men det visste du ju redan.
Däremot haltar tyvärr Diary of the Dead lite. Framförallt är det skådespeleriet som inte fungerar. Om allt ska vara filmat under dokumentära former, som en slags zombiefilmens Nya vågen, är det ju märkligt att personerna som är med skådespelar – även om de nu skulle vara filmstudenter och skådisar. Detta ger filmen en distanserande känsla som gör det svårt att riktigt ta sig in i handlingen och förstör alltså ganska så rejält för filmen.
En annan grej jag inte hänger med på är hur en av tjejerna i Mumiefilmen klagar på att det alltid är kvinnor som ska springa, ramla och få klänningarna sönderrivna i skräckfilmer och senare låter Romero det hända med just henne i den dokumentära zombieverkligheten. Som vi känner igen Romero står han alltid på de svagas sida och presenterar därmed ofta kvinnor (ja, förutom i NOTLD) som filmernas egentliga hjältar, så även här när det är Debra som står för allt förnuft i filmen.
Men vad betyder då scenen där kvinnan faller och blottar brösten? För mig känns det nästan som att hon får en läxa av Romero, som att hennes ”feministiska” klagande i Mumiefilmen straffar sig. Jag tror nästan att det är så. För tittar ni på Romeros filmer är det sällan det exploateras kvinnliga behag, och när han väl gör det är det på en kvinna som klagat över detta skräckfilmernas faktum.
Nåja, det roligaste av allt med Diary of the Dead är hur Romero också kommenterar den genre han själv verkar inom. Inledande scenerna med mumiefilmen instruerar han mumien att ”släntra fram, eftersom döda inte KAN springa” och när han senare kommer i kontakt med de verkligt odöda utbrister han ”Vad var det jag sa?? Döda går ju sakta!”. Det är omöjligt att betrakta detta som någonting annat än en känga mot den moderna, hypreaktiva zombien. Något som vi Gammzombieanhängare såklart klappar i händerna åt, av ren förtjusning :-D. Filmen är faktiskt fylld av härlig, svart romerohumor.
Diary of the Dead är en helschysst zombiefilm men konceptet skuggas litegrann av att vi redan sett liknande filmer som Cloverfield, [REC] och Zombie Diaries. Dessa filmer lyckas till exempel bättre med närvarokänslan men rent zombiemässigt lyckas ändå Romero hålla toppklass, slutscenen säger precis allt Romero försökt säga oss med 40 års zombiefilmsmakande. Och trots smärre brister i manus är jag faktiskt rätt nöjd.
