Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

Vi minns Erland Josephson

Publicerad av admin 29 feb 2012

Vi som inte sitter på jobbtoan och dricker folköl och bläddrar igenom obskyr finanspress och kilometrar av uselt utprintad nätporr om dagarna utan istället nyktert följer med i nyhetssändningarna som anständiga och ansvarstagande samhällsmedborgare tog med sorg och vemod i hjärtat emot nyheten om en av våra största skådespelarikoners bortgång.

Många förknippar nog Erland Josephson med djupa och allvarsamma roller i blytunga och ibland långtråkiga dramer långt från kladdig horror och lättja. Och det är kanske svårt att snacka bort i onyktert tillstånd med bortspolad intellektuell talang. Jag har å andra sidan alltid uppskattat de humoristiska och neurotiska dragen i hans rolltolkningar. Den intellektuella besserwissern och torrbollen med undertryckt sexualitet som slängde sig överlägset med akademiska fraser hämtade från den freudianska terminologin blev lite av hans signum. Tror Woody Allen hämtade en hel del från Josephson. Han var Ingmar Bergmans favoritskådis och blytunga dramer var ju som bekant den mannens knäckebröd. Men har ni exempelvis sett Vargtimmen så vet ni att Bergman kunde skrämmas rätt duktigt också.

När Joe ”Fäbodjäntan” Sarno en kall vinternatt 2009 på en knagglig telefonlinje mellan Stockholm och New York fick frågan av Rysarnytt om vilken som var den läskigaste skräckfilmen så kunde han inte ge något rakt svar på det. Men Ingmar Bergman, hans filmer var läskiga på riktigt tyckte Bergmanbeundraren Sarno. Och vi snackar inte emot Sarno här på sajten. Skulle någon mot förmodan våga sig på en sådan våghalsig gärning puttar vi personen i fråga i en vattenpöl senare i vår när all snö smält bort. Spelar in allt på mobilkamera, bjuder åskådare på kokosbollar och lägger upp hela filmen ocensurerad på sajten.

Men nu tänkte jag att vi skulle minnas Erland Josephson med ett par klipp där han både förlustar sig och skrämmer. Det första klippet är från Vargtimmen från 1968. Han dyker upp efter ca en minut tillsammans med Gertrud Fridh. Det var en riktigt fin kvinna det där. Tänk henne hyfsat lättklädd på en gotländsk badstrand högsommar 1957 där man smyger upp bakom med en två liters konjaksbutelj i handen, ett franskt insmörjningskit och några nybredda prickigkorvsmörgåsar. Vi busar med varandra som kärlekspar brukar göra och jag borrar ner mitt huvud mellan hennes bröst och leker ohämmat med vidöppen mun som en tankspridd Victor Sjöström medan Döden ställer fram ett schackbord i bakgrunden. Fan, den förbannade Döden ska alltid blanda sig i när man har som roligast.

Okej, nu går vi vidare till det där andra ”lättsamma klippet”. Det är från Dusan Makavejevs underbart skruvade komedi Montenegro från 1981 och vi befinner oss i slutet av filmen då Erland Josephson redan brutit upp från sin relation med uttråkade hemmafrun Susan Anspach (också en fin kvinna) som dragit vidare på sexuella äventyr med ett gäng juggar. Iklädda frottébadrockar dansar han och lika fantastiska Per Oscarsson tillsammans med en makalöst härlig kvinna med håret uppvirat i en badhandduk till tonerna av Abbas I Do, I Do, I Do, I Do, I Do. Undrar om det inte är Lisbeth Zachrisson det där. Mmm… älskar verkligen kvinnohår uppvirat i badhanddukar. Det är det bästa jag vet förutom att dricka mig full mitt på dagen och somna på en parkbänk mitt bland solbadande tanter som läxar upp berusade tonårstjejer som för oväsen innan de ska ta studenten. Nåt arketypiskt över det där.

Kolla in Josephsons lekfulla kickstart med handrörelserna och hur avslappnat och världsvant Josephson och Oscarsson avlöser varandra senare i dansen. Vilka jävla kungar! Hade man bara haft en promille av deras snillen hade man sluppit gå runt och leta tomburkar om nätterna. Precis före dansnumret har Anspach sex i lagårn med en trotsig serb. Man får lite Fäbodjäntan-vibbar av den scenen så den studerar vi också jäkligt noga. Den har extra allt. Missförstånd, bråk, försoning, intimt könsumgänge (knulleriknullknullknullknull) och härlig landsbygdsmiljö.

Fan, jag blev så sugen på Agnetha Fältskog efter det där klippet med Abbas musik. Vi tar och avrundar med att spana in henne från tidningen Poster från 1976 där hon slickar på Grännas stolthet. Sen håller vi tummarna för att Josephson och Bergman i lugn och ro nu kan diskutera Guds existens i sina himlar. Kanske med Oscarsson som sidekick. – Stefan Sarno

Kommentarsfunktionen är stängd.

Lämna en kommentar: