Rysarårskrönika 2008
Stefan Särnefält (2008)
Så var det nytt år igen. Kanske kunde vara läge att bjussa på några skottsäkra tankar att stödja sig mot inför det nya årets utmaningar. Vi vet ju hur förbaskat farligt det är där ute – ghouls, ghosts, monsters, serial killers, stranglers, psychopaths… Everywhere. Jag har redan hunnit med ett besök hos frisören och fixat till årets första frisyr. Jag var hos en sådan där frisör som inte säger ett ljud och som har ett gammalt Ove Kindvall-foto från 70-talet som uppvisningsbild i salongen. Kanske finns en del gamla monsterrävar som minns herrekiperingssalongerna från barndomen. Riktiga rysarvänner går bara till knäpptysta frisörer med Ove Kindvall-foton i salongen. Har dom extra mycket pomada i håret är det bara att tacka och ta emot. Det är aldrig för sent att fejsa sann vardagsskräck.
Hur som helst. När jag satt där och lyssnade på det otäcka frisörssaxklippande ljudet funderade jag faktiskt lite över rysaråret 2007. Tyckte det kändes bra. Några delikatesser har jag faktiskt slurpat i mig under året: 28 Veckor Senare, Zodiac, Dead Silence, 1408. För att nämna några. Känns som 28-filmerna kan bli lika klassiska som Romeros Dead-svit. Och jag tror säkert Mikael Håfström kommer att dra fram fler lik ur garderoberna att skrämma oss med i framtiden. Men kniven på hjärtat. Nog var det längesen man blev riktigt så där hederligt tonårsuppskrämd av en rysare? Avtrubbningens gift tycks verka obarmhärtigt i skräckälskarens blod. Men det är väl också så att det med åldern blir lättare att läsa av filmerna. Och det är sällan det bjuds på nått riktigt, riktigt nytt. Det är mycket Icas köttfärs över genren. Finns väl ingen genre som är så behäftad med så mycket upprepningar och stereotyper som horrorgenren. Förutom porren då. Jo, det ska erkännas. Efter Zodiac fick jag ta stöd av soffkarmen för att ta mig till köket för att hämta starkdricka. Sedan satt jag uppe hela natten och läste Zodiacfiler på nätet och tyckte jag hörde knarrande steg utanför fönstret.
Fy fan vad lätt det är att skrämma upp sig själv. När jag var nere hos Lasse ”The Haunting” Fernholm och hälsade på honom på Österlen i somras, där nätterna är absolut becksvarta, spelade hjärnspökena mig också ett spratt. Att sitta och snacka spökskräck vid elden samtidigt som det börjar prassla i mörkret gör att fantasin rusar iväg, som Björn Ranelid i sin blåa jagga på väg till Kiviks marknad. Eller Ulf Lundell på morgonjoggarrunda i Stockholm city. Men för att återgå till Zodiac. Som film var den kanske lite för lång. Lite för mycket arkiv-bläddrande för min smak. Den hade tjänat på några hederliga saxklipp den med. Men alla vi som ryser åt Zodiac och Se7en-regissören David Finchers grejer kan glädja oss åt att han nu planerar för en ny seriemördarfilm med liknande story som Zodiac.
Visst är det härligt att äta smågodis till rysarna? Jag vill gärna ha nått med lite tuggmotstånd. Nått salt, lite sött och kanske lite surt också. Djungelvrål, Ahlgrens bilar och Polly tycker jag är mums. Men nog hoppas man även på att få suga i sig någon riktig rysarkaramell i år. Jag lägger årets påskägg i Diary of the Dead-korgen. Tror inte Romeros nya kommer att göra någon besviken. Förutom Studio S-mannen Göran Elwin. Han är jämt så besviken nu för tiden. En riktig kräsmagare. Det enda som får honom på gott humör är när hans filmbossdotter Cissi visar nått med Colin Nutley. Då jamar han som Prins John i guldsäcksängen. Jag vågar inte chansa på den nya moderfilmen efter brorsan Claudios kommentar om att den kanske inte är en film för Argento-fansen. Men nu ska faktiskt Dario göra en hederlig giallo igen. Det ser vi fram emot. Tyckte Sleepless (2001) med Max von Sydow var av riktigt fint gammalt Argentomärke.
Men när filmerna inte skrämmer så gör dataspelen det desto mer. Jag har lirat F.E.A.R. Extraction Point (expansion) i jul. Tusan vad creepy och spännande det var. Jag dansade som på Pinheadnålar genom varenda explosion. I spelet korsas Half Life med ruskig ghost horror. Man lyckas med konststycket att väva ihop klassiska facility- och warehousemiljöer med drömska skräckscener. Första persons-perspektivet bidrar ju som många känner till att upplevelsen blir direkt och omedelbar. Och det passar ju alldeles utmärkt i skräck. Ni som lirat senaste Doom vet hur jobbigt det är att med fimpat vapen springa i ett kompakt mörker med monster flåsandes i nacken och ficklampa som enda tillhygge. Skulle jag vara en dataspelsfigur skulle jag nog vara Gordon Freeman. Ni vet, kärnfysikern som blir tvungen att sadla om till kommandosoldat på två röda i underjordsanläggningen Black Mesa. Nu för tiden håller han sig mest ovan jord och har en störtskön tjej vid sin sida, Alyx. Synd bara att han är så förbannat stum. Måste vara någon slags forskaråkomma. Det är frustrerande att inte kunna svara på tilltal från Alyx. Skulle också vara himla trevligt att kunna ta en drink och kanske ta in på ett mysigt hotell som omväxling. Kan rekommendera Half Life 2 Episode Two som också är snäppet snyggare än föregångarna. Man fick till och med panga lite zombies igen. Ett kärt återseende.
För övrigt tyckte jag dansläraren Ms Grant, Debbie Allen, var läckrast i Fame. Hon fyllde 58 år i veckan (3). Ett litet grattis är hon värd. Ingen kunde läxa upp Leroy och grabbarna som hon. Men vete tusan om hon skulle kunna göra nått åt Uffe Larsson. Han passar nog bäst i lokal-tvprogrammet Öppna Kanalen där han kan imitera Thor Modéen. Härliga tider, strålande tider. Debbie Allen har förresten inget med Debbie does Dallas att göra. Om det nu var någon som trodde det. Däremot är hon lite lik Vanessa del Rio. Ha ett gott nytt skräckår alla monsterdiggare!
