Påskkrönika: Vad fan har hänt med Italien?
Stefan Särnefält (2010)
Påsken är här. Tid för eftertanke, reflektion och nedstigning i dödsriket. Slicka såren från finanskrisen och klippa rabattkupongerna i reklamutskicken. Lidandet och döden står i centrum som alltid i påsktider och har ni läst min Tenebrae-artikel från ifjol så vet ni att vi talar om dubbel ljussläckelse i sakristian. Dario Argento och katolsk mysticism är nu grundmurade begrepp inom transvestitvärlden. The land of giallo gjorde sig påmind när Erik Gandinis omtalade dokumentär Videocracy om det skruvade italienska medieklimatet visades på SVT i veckan. Berlusconis makt över medierna och smak för lättklädda damer är väl inte helt obekant för vare sig Så ska det Låta-gänget eller Nordkoreas pingpongelit. Men det här var nog värre än vad fd programledaren Peter Harrysons farsa John skulle kunnat drömma om när han lekte grekisk skeppsredare i Joe Sarnos Swedish Wildcats 1972. Då ska man ändå ha klart för sig att han rörde sig lätt och ledigt med skepparkavaj i enkel bordellmiljö i glada danska sjömanskvarter samtidigt som Dario Argento och Mario Bava slipade mordknivarna i de italienska förorterna. Som gammal militant giallovän, Sjunde Inseglet-flagellant och påvekritiker blev jag djupt oroad över av vad jag såg. Efter att ha gisslat mig själv med ett tuktbälte av den modell Opus Dei-munken Silas använder sig av i Da Vincikoden såg jag mig tvungen att skriva en krönika i mitt eget blod. Meditera gärna över en back trapistöl innan ni fortsätter läsa.
Vad fan har hänt med Italien? Vad har den leende imperatorn med tandgarnityr tillverkade av George Washingtons slavtänder gjort med landet? Det evigt blommande trädet som badade i blod och begåvade regissörer och kvinnliga fixstjärnor. Som var en kulturell stormakt under 1300-1500-talet med namn som Petrarca, Pico della Mirandola, da Vinci, Michelangelo, Galilei och Bruno. För att inte tala om all fantastisk konst, musik, fotboll, vin och storlängdspizzor som man mumsat på under alla tågluffer genom åren. Vad säger Dario Argento? Ruggero Deodato? Sergio Martino? Edwige Fenech? Daria Nicolodi? Paulo Roberto? Umberto Särnefält? Man får en bild av ett totalkollapsat land fullt av plastiga leenden, korrupta maktmänniskor och billigast tänkbara tv-underhållning där ingen läser böcker eller tänker längre än till nästa tv-show. Att den statliga tv-kanalen censurerade trailern och Berlusconis egna bolag inte visade filmen blir fullt begripligt. Känns som Italien har blivit den felande länken mellan den gamla öststatssocialismen och Bernie Madoff-kapitalismen. Demokratur talas det tydligen om. Säkert många som läste om de senaste resultaten från partikelanläggningen i Cern där man arbetar med att återskapa universum vid tiden före Big Bang. Några forskare har varnat för att det kan uppstå svarta hål som en följd av experimenten. Verkar som hålen redan är här och suger upp Italien med hela Star Trek-generationens samlade energi. Eller så är det den egyptiske vilda västern-mumien i Bubba Ho-Tep som sög själarna ur gamlingarnas bakdelar på ålderdomshemmet som återvänt från de döda. Nåt skumt är det i alla fall. Gandini behöver egentligen inte göra så mycket i den här dokumentären. Lite klipp här och lite ljud där samt en lågmäld berättarröst. Resten sköter italienarna själva. Men det är förbannat bra gjort.
Sjukast var kanske den fete och vitklädde tv-agenten och Berlusconis vän som oförblommat hyllade Mussolini och hade inrett sitt palats som ett vitt likrum (iofs så verkar Mussolinidyrkandet aldrig sina i Italien trots att gubben måste varit världens genom tiderna sämsta krigsherre vars döda och massakrerade kropp slutade i ett rep hängande upp och ned från ett bensinmackstak). I mobilen hade tv-agenten hyllningstrudelutter till Mussolini där hakkors varvades med propagandabilder på diktatorn. Men även i ett sådant här andligt mörker rör sig skuggestalter som till slut gör allt till skugga. Här i form av den hårtofsprydde paparazzifotografen som såg sig själv som en modern Robin Hood som tog från de rika och gav till sig själv genom att utpressa kändisarna med sina snaskiga bilder (blev senare dömd för utpressning). Till slut återstod bara mordplatser kvar att plåta. Ironiskt är att den mest ruttne var den ende i programmet som öppet genomskådade alltihop. Sen hade vi alla hundratusentals tjejer som ville bli fåniga tv-värdinnor för en halv minut…äh vi skiter i det här. Och ändå har jag inte sett Gomorra än.
Dario Argento – en kille som fortfarande har smak för litteratur i Italien
Nej, av Italien som the land of giallo återstår bara en hårig ryggtavla av en gubbe som sitter och skvallrar och ägnar sig åt tvångsmässigt masturberande. Putting things on top of other things som i en Python-sketch är vad dom håller på med där nere nu. Nä, man längtar starkt efter en stor Fellini-tutte att suga på som tröst. Känna sig som Peter Bark i Antonella Antinoris famn. Skrika ut som Marilyn Burns i Motorsågsmassakern.
60, 70- och 80-talens fantastiska giallorullar är som en rök i horisonten som slukats av fenrisulven. De läckert rutmönstriga professorskavajerna, de toppmoderna frisyrerna, de röda polokragarna, de snabba och långsamma bilarna, de sexiga kvinnorna som inte drog sig för att bryta arm med män och dra på sig svarta skinnhandskar och snärta med rakknivar bakom dörrposterna. Tänk igenom Argentos filmer ett slag innan ni nallar den sista godisbiten ur barnens påskägg. Huvudpersonerna har ofta kreativa yrken som författare eller musiker och smyger runt i kulturella och historiska miljöer och löser kluriga mordgåtor medan dom diskuterar konsten, världsproblemen, sexualitetens mysterier eller barndomens trauman. Och som Helena skriver i sin suveräna Giallo-krönika så är återkoppling till det förgångna mycket vanligt, inte minst genom förekomsten av antika föremål och artefakter. Mordvapnet får gärna vara en antik dolk eller en ljusstake. Referenserna till den italienska och europeiska kulturen är ständigt närvarande. Det finns något hoppfullt i det där. Oklart vad (fritt från Öijer).
Antingen uppstår en blixtsnabb rebellrörelse av Luke Skywalker-kaliber eller så är det Berlusconi-tv-konceptet det vi har att vänta oss. Italienarna ligger kanske före sin tid helt enkelt. Dystopierna sköljer ju annars över oss på film och i litteratur. Neil Postman jämförde de gamla dystopiförfattarna George Orwell och Aldous Huxley och kom fram till att Huxley ligger närmare vår tid än Orwell (vår och vår, han skrev sitt hyfsat kända verk Underhållning till döds på 80-talet). Hos Orwell är det sakerna vi hatar som övervakar och förgör oss. Hos Huxley sakerna vi älskar. Vi behöver alltså ingen storebror när vi har teknologin som övervakar oss. Vi njuter oss till döds ungefär som italienarna. Hör upp: ”Det Orwell fruktade var människor som skulle förbjuda böcker. Det Huxley fruktade var att det inte skulle finnas någon anledning att förbjuda böcker eftersom det inte skulle finnas någon som vill läsa dem. Orwell fruktade dem som skulle beröva oss information. Huxley fruktade dem som skulle ge oss så mycket information att vi blev passiviserade och självupptagna. Orwell fruktade att sanningen skulle döljas för oss. Huxley fruktade att sanningen skulle dränkas i ett hav av irrelevant information. Orwell fruktade en fängelsekultur. Huxley fruktade att vi skulle bli en trivialkultur”. Frukta mig hit och frukta mig dit. Akta er för Jussi – Guldtuppen – Hövding över Körsbärsdalen!