Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

Lägesrapport från Stockholms filmfestival 2010

Publicerad av admin 25 jan 2011: 21:51

0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Lägesrapport från Stockholms Filmfestival

Stefan Särnefält
Sitter här och lyssnar på Bee Gees och dansar fram och tillbaka till kaffebryggaren. Jag vet. Kanske inte låter så hårt och gory. Och inget jag vanligtvis gör heller. Men vem fan orkar vad hård och gory jämt? Champagnen är uppdrucken och jag fick en tvångsmässig släng av bröderna Gibb efter Goldie Hawn-krönikan. Staying Alive och Tradegy, fan vilka låtar. Men jag har iaf Suspiria-t-shirten på mig så ni behöver inte vara oroliga. Jag är fortfarande hårdare än livstilscoachen Mia Törnblom. Men mjukare än Hulk Hogan. Okej, kanske inte säger så värst mycket men låt oss köra en liten lägesrapport från Stockholms Filmfestival istället. Dom lassar på med så mycket film att det inte ens skulle räcka i en julklappsäck på Godzillas rygg om han nu var var utklädd till jultomte. Har hunnit beta av en handfull filmer i skräckregionernas utkanter och bäst hittills är svenskarna Måns Mårlind och Björn Stein med den psykologiska skräckthrillern Shelter. Konstigt nog inte lagd i Twilight Zone-facket. Men vi struntar i facken och koncentrerar oss på filmerna.

Shelter
Julianne Moore spelar en psykiatriker som tar sig an ett fall av multipel personlighetsstörning. En störning som hon specialiserat sig på att motbevisa i rättsliga sammanhang. Uppfattningen tvingas hon dock revidera ju längre behandlingen pågår. Det här är en smart berättad mysteriehorror med övernaturliga inslag som kryper innanför skinnet på en. Börjar lågmält med stora doser terapiprat för att sedan slå till med allt större artilleri. Satt faktiskt naglad hela vägen. Inte bara av spänningen utan även av det högklassiga skådespeleriet från framför allt Moore och Jonathan Rhys Meyers. Dessutom är det en mycket snyggt filmad historia vi bjuds på. Shelter är starkare än Storm. Verkar ha lossnat rejält för regissörsparet för nu har dom fått uppdraget att regissera Underworld 4.

The Killer Inside Me
Michael Winterbottoms The Killer Inside? Rätt ok men inte något mästerverk. Inte i klass med filmer som Välkommen till Sarajevo. Filmen utspelar sig på 50-talet i en småstadshåla där en sheriff försöker upprätthålla ordningen. Bakom masken lurar en sadistisk kvinnomördare. Det råa kvinnovåldet fick folk att lämna salongen på Sundancefestivalen och under efterdiskussionen blev regissören starkt ifrågasatt för våldsskildringarna. Visst är misshandelscenerna jävligt obehagliga men knappast våldsglorifierande. Det handlar om en psykopatsheriff som utsattes för sexuella övergrepp som barn och lever ut sina sadistiska lustar som vuxen. Den lättsamma 50-talsmusiken förstärker bilden av den krackelerande amerikanska småstadsidyllen. Tycker den dock är lite händelsefattig och jag kände mig inte helt engagerad i storyn.

Monsters
Monster är enligt min mening en lite överhypad survivalhistoria där utomjordiska tentakelmonster härjar. Filmen utspelar sig i Mexico där en fotograf får i uppdrag av sin chef att eskortera hans dotter till säkerheten bakom monstermuren i USA. Filmen har beskrivits som en sorts allegori över flyktingsituationen. Vilket inte är svårt att läsa in. Samtidigt är den en kritik mot katastrofernas ekonomiska logik. Vilket bland annat illustreras när fotografen får frågan om varför han jagar katastrofplatser och svarar att han inte får några pengar av bilder på lyckliga barn. Bara barn som är lemlästade. Problemet är att filmen inte vet vilket ben den ska stå på. Det är alldeles för lite monster för att bli en spännande skräckfilm och historien om paret är inte tillräckligt intressant för en relationsfilm. Och samhällskritiken är för vag för en politisk film. Det är ofta rätt segt där man följer hur dom tar sig fram genom den mexikanska djungeln och städerna. Men trots allt, filmen blixtrar till emellanåt som ändå gör att man inte tröttnar.

Cherry Tree Lane
Cherry Tree Lane var dock en besvikelse. Denna home-invasion-torture-horror har mycket att lära av killar som Haneke och Craven om man säger så. Måste vara den mest spänningslösa filmen i genren. Förövarna sitter och gaggar skit som i ett Big brother-program hela filmen igenom medan paret ligger misshandlat i huset. Det händer tamejfan ingenting av intresse i huset. Vad vill regissören berätta? Ingen aning. Hans tidigare The Cottage var inte mycket bättre. Men lite roligare.

Kommentarsfunktionen är stängd.

Lämna en kommentar: