Dags för en fredagsskål! Tänkte man skulle köra en liten fredagskålskrönika här på fredagar när andan faller på. Vilket iofs inte blir så ofta. Men idag skiner solen. Reinfeldt och Borg sänker skatter på löpande band men alkohol och tobak fortsätter man att höja: ”Vi sänker skatterna för dom som går upp på morgnarna”. ”Folk ska arbeta, inte supa och röka!”. Det är nåt gammaldags puritanskt över det där. Inte mycket att fredagsskåla för. Inte heller att Spotify beslutat att skära ned gratislyssnandet. Men vi skakar av oss skiten och vänder oss om i våra Folke Pudas-lådor. Det finns andra som är värda en uppkorkad butelj. Sveriges störste nu levande poet vid sidan av Bruno K Öijer, Tomas Tranströmer, fyller 80 år idag. Det kräver givetvis rysliga gratulationer: Horrora! Horrora! Horrora! Horrora!

Nu kanske vän av ordning invänder varför vi hyllar en svensk poet på hans 80-årsdag på Rysarnytt. Såna invändningar ger vi fullständigt fan i! Det är bara könsbytare med seriemördarfasoner och amerikanska koranbrännarpastorer utan genitalier som funderar i sådana banor. Hyllas dom som hyllas bör. Det finns nämligen inte många att hylla i det här landet. Dario Argento fyller inte 80 förrän 2020 och han är italienare och Leif GW Persson får vi vänta på tills 2025. Visserligen tar Siewert Öholm på sig högtidshatten och rävboan 2019. Men det är förbannat långt fram även det.

Öholm har tydligen lämnat den högerkristna tungrullarblaskan Världen idag sedan stormuftin Ulf Ekman tryckt upp honom mot väggen med vass kavajarmbåge och stenhårt stånd och avkrävt bekännelser för gamla sexuella synder. Öholm ska ha blivit vansinnig och hällt bensin över predikostolen och ristat in ett upp- och nedvänt kors i parketten. Enligt vissa uppgifter ska han även gjort några obscena underlivsrörelser medan han spelat Serge Gainsbourgs knullhit Je t’aime på en bergsprängare som ett understatement. Men det låter vi stå osagt. Funderar på att anställa Öholm för att kunna gå en jävligt hård match i boxningsringen med honom. Paolo Roberto får gärna filma med mobilkamera och gå igenom matchen efteråt medan vi röker John Silver utan filter och dricker ett par glas rom & cola under blöta handukar. Sen firar vi på ett lättsamt sätt på nån lyxig thairestaurang där Öholm får dra lite porranekdoter från 70-talet. Eventuellt kör vi ett hårdrocksquiz med lite W.A.S.P.-skivor i potten.

Tillbaka till Tranströmer. Det är få som kan jämföra sig med Tranströmer när det gäller språklig pregnans. Han hyllades med debuten 17 dikter 1954 för sitt mogna och sammansatta språk. Hans dikter kännetecknas av starka metaforer med glasklara iakttagelser som slänger ut ljusbloss mot det stora mysteriet. Han är Sveriges mest översatta poet och en ständig aktuell kandidat till Nobelpriset. Peter Englund för helvete, lägg ifrån dig datorspelet några minuter och läs lite Tranströmer! Eller säg upp dig och börja skriv böcker igen.

I början av 90-talet drabbades språkets mästare tragiskt av en stroke som ledde till halvsidesförlamning och nedsatt talförmåga. Jag råkade stöta honom på en skrivarkurs precis före och fick till min stora glädje min slitna pocketsamling signerad. Den andre poeten känner ni säkert igen, motorsågskungen Gunnar ”Leatherface” Hansen.

Tranströmers senaste diktsamling heter Den stora gåtan och består till huvuddelen av haikus. Döden och de döda är annars ett återkommande tema i Tranströmers poesi. Och såna grejer har vi ju koll på här på Rysarnytt. Här några rader från dikten Svarta vykort från 1983:

Mitt i livet händer det att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.

Det är så tungt att man håller på att falla av stolen. Eftersom det här är Rysarnytt så passar det ju bra att lyfta fram lite horrorteman ur hans poesi på hans bemärkelsedag. Alla drömmer vi mardrömmar. Särskilt vi som gillar skräck. Tonåringarna i Nightmare on Elm Street hade iofs inte heller så lätt. Att göra besök i barndomen är inte alltid en angenäm upplevelse:

Drömde att jag skulle börja skolan men kom försent.
Alla i rummet bar vita masker för ansiktet.
Vem som var läraren gick inte att säga.
(Sorgegondol nr2)

Här en dikt för Brendan Fraser. Förbannat trist kille det där. Fattar inte varför dom envisas med att ha med honom i alla Mumien-filmerna. Nä, vi tar och tillägnar den här dikten Boris Karloff istället:

Jag är en mumie som vilar i skogarnas blåa kista, i det ständiga
bruset av motor och gummi och asfalt.
Det som hänt under dagen sjunker, läxorna är tyngre än livet.
(Berceuse)

Några kärleksrader med exorcisttema. Max von Sydow skulle ge fem korstecken för dom om han fick möjlighet att bikta sig efteråt:

I morse drev min kära bort de onda andarna.
Som när man slår upp dörren till ett mörkt magasin i södern
och ljuset väller in
och kackerlackorna pilar snabbt upp ut i hörnen och uppför
väggarna
och är borta – man både såg och inte såg dem –
så fick hennes nakenhet demonerna att fly.

Som om de aldrig funnits.
Men de kommer tillbaka.
Med tusen händer som felkopplar nervernas gammalmodiga
telefonväxel.
(Guldstekel)

Vad sägs om en hederlig slasher? Man vet aldrig vad som händer när sluttexterna rullat klart. Den här kanske skulle kanske passa den kärlekstörstande hockeymaskkillen Jason Voorhees som gärna överraskar partande tonåringar när dom har som roligast:

Ur skogens mörker kommer en lång båtshake,
skjuts in genom det öppna fönstret,
in bland partygästerna som dansat sig varma.
(Preludier)

Den är riktigt fin den. Man ser Jason stå utanför fönstret. Knäpptyst. Bara skjuter in båtshaken bland ungdomarna som börjar gallskrika. Sen har vi förstås zombierna som marscherar in och ut i Tranströmers dikter. Men det är inte alltid det är färsk människohjärna dom är ute efter:

Jag läste i böcker av glas men såg bara det andra
fläckarna som trängde fram genom tapeterna.
Det var de levande döda
som ville ha sina portträtt målande!
(Från vintern 1947)

Om ni vill bli porträttmålade som zombier kan ni göra det här. Har ni också undrat över varför man bygger så jävla många glashus nu för tiden? Det är något psykopatiskt över det:

De som går dödens ärenden skyr inte dagsljuset.
De styr från glasvåningar. De myllrar i solgasset.
De lutar sig fram över disken och vrider på huvudet.

Långt borta råkar jag stanna framför en av de nya fasaderna.
Många fönster som flyter ihop till ett enda fönster.
Natthimlens ljus fångas in där och trädkronornas vandring.
Det är en speglande sjö utan vågor, upprest i sommarnatten.

Våld känns overkligt
en kort stund.
(I det fria)

Kapitalets byggnader, mördarbinas kupor, honung för de få.
Där tjänade han. Men i en mörk tunnel vecklade han ut sina vingar
och flög när ingen såg. Han måste leva om sitt liv.
(Epigram)

Döden hinner till slut upp oss alla. Men Tranströmer ser hoppfullt på det oundvikliga slutet:

Vi levande spikar nedhamrade i samhället!
En dag skall vi lossna från allt.
Vi skall känna dödens luft under vingarna
och bli mildare och vildare än här.

Vi avslutar horrorhyllningarna med en horror haiku. Vi har ju en sida med horror haiku här på Rysarnytt. Den här haikun av Tranströmer skulle lätt platsa på den sidan. Borde ringa och fråga om han vill vara med. Vi förekommer faktiskt redan tillsammans mellan pärmarna i antologin Svensk Haiku.

En pinande blåst
drar genom huset i natt –
Demonernas namn

Strong stuff som kräver sin besvärjelse av starka drycker. Nu tar vi och skålar för Tranströmer. Skål och ett stort grattis på födelsedagen!