0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö
Rapport från Fantastisk Filmfestival
”Scare crows are all dressed in rags out at the edge of the field I lay. And all i’ve got’s a pocket full of flowers on my grave. Oh but summer is gone I remember it best, back in the good old world”.
Tom Waits vet hur man avrundar en sommar. Skulle vilja att man filmade hans små skrönor till sånger. Perfekt horrorrekvisita att jobba med. Och agera vet vi att han kan mannen. Sommartider är ju som bekant inte alltid så mycket skräcktider. Men skräckrockaren Alice Cooper på den bortregnade Sonispherefestivalen var höjdpunkten. Ni kanske redan läst rapporten därifrån och fått er giljotindos.
Säga vad man vill om hösten men den är helt klart skräckälskarens bästa årstid. Mörkt, kallt och jävligt ensamt. Ensamhet bor granne med praktståndet. Men som tur är sträcker Fantastisk Filmfestival i Lund ut en värmande hand från den skånska tjockan. Rysarnytt greppade handen och tog ett par dagars semester från sig själv och reste ned till Lund. Och det var premiär för FF. Hotell var inte att tänka på så det var antingen att sno en studentcykel och trampa ut på landsbygden och somna i Ricky Bruch jordkällare eller ta in på ett vandrarhem. Tror inte Bruch skulle uppskattat påhälsningen eftersom jag inte skulle haft några gladporrstjärnor från 70-talet på pakethållaren. Men det skulle inte va dumt att få cykla tandemcykel ute bland de skånska rapsfälten med Marie Ekorre på första parketten. Men förmodligen skulle Ricky Bruch seglat förbi upptrippad på gamla serietidningar och anabola steroider och sno både cykel och Ekorre framför näsan på en medan man plockade blommor till Ekorre vid vägkanten. Nä det få nog fan va det där.
Det fick bli det gamla tåget som står uppställt på ett stickspår vid stationen som dom på ett fiffigt sätt gjort om till härbärge för resandefolk. Visst, förbannat trångt som det är på tåg så är det väl inget alternativ om man vill ha ett cheerleadergäng på rummet och kolla hockeymaskfilm och dricka campari och fruktsoda. Får du dessutom en surkålskille till biomedicinforskare som granne 40 cm ovanför nästippen som hämnas dina nattliga kisspauser genom att köra 10 varannanminutssnooze högt som fan på mobilen kl 7 på morgonen blir inte humöret bättre. Då önskar man att man kunde klyvt hans mobil med en machete eller en bakåtskruvad karatespark modell Chuck Norris. Tyvärr kan jag inte karate och vill fan inte kunna heller. Dessutom är jag en fredligt sinnad skräckfilmskille som föredrar pingpong och tibetansk munkstrupsång med spanska kortfilmsregissörer framför fysiskt handgemäng med uppretade biomedicinare. Jo det blev faktiskt en rejäl pingpongfajt där på tåget mitt i natten.
Spanjorerna diggade min nattfyllepingisstil måste jag få skryta med. Jag tyckte själv att jag påminde om en blandning mellan Stellan Bengtsson och en halvberusad Almedalspolitiker. Dom måste sett att jag skruvat nåra bollar i min förlorade barndom. Märkligt nog visste dom inte vem Jan-Ove Waldner var. Det hjälpte inte att jag försökte mig på att förklara kinesernas smeknamn för Waldner ”The evergreen tree”. Men jag lirade faktiskt i klubb på den tiden och främsta merit är en delad tredjeplats i dubbel i Nackamästerskapen. Men då ska ni veta att vi blev utslagna av Nackas underbarn (lirade i allsvenskan) med setsiffrorna 1-2. Så det är inte mycket att gråta över. Däremot storbölade den ena av motståndarna frenetiskt under hela matchen och fick tröstas av sin farsa. Han är väl sex-och samlevnadskonsult i telekombranschen eller en sån där publikfallaruppfångare vid handpåläggningsmöten på Livets ord i dag. Har jättebiceps och troligtvis byxor med pressväck fulla med spermafläckar.
Nog om detta. Det blev lite film också. Plus lite after movie öl med en gammal kompis från Malmö, Studio S och Njutafilmsgänget plus lite andra eldsjälar från filmvärlden. Dom gör fan ett förbannat bra jobb därnere på Fantastisk filmfestival ska ni veta. Trots kommunens njugga inställning till att sponsra festivalen så kämpar dom stenhårt år efter år med att bjussa besökarna på kvalitetsfilm och gäster från världens alla hörn. Det är fan värt en fet vuvuzelakör från pärleportsregionerna. Tuuuuut!!!! Bröööööl!!!!! Okej, vi betar av filmerna lite kort då.
Festivalens filmer – recensioner
Video Nasties 
Det blev bara fyra filmer för min del. Man hinner inte så mycket på två dagar om man vill dricka lite öl också. Storbritanniens motsvarighet till Studio S videovåldsdebatt på 80-talet gick under namnet Video Nasties. Det handlade om 72 titlar som ansågs så stötande att dom bannlystes av samhället. Jake”Doghouse” West visade upp sin nya dokumentär med samma namn där han intervjuat en rad personer som var med när det begav sig. Det är en uppfriskande och underhållande dokumentär om en tid som ger tårar i ögonvrån på alla 39 plussare som minns barndomen med ett förvridet munkavleleende då skriken i bäddkammaren aldrig ville ta slut på nätterna. Otroligt att West lyckats få med de mest fanatiska videovåldsmotståndare som med ett snett leende på läpparna berättar om hur man motade videovåldet i grind. Även musikalkomedin Det Bäst lilla Horhuset i Texas med Dolly Parton och Burt Reynolds rök med i raiderna. Vilket visar hur liten koll man hade på filmerna. Nutida tungviktsregissörer som Christopher Smith och Neil Marshall sitter med barnslig förtjusning i blicken och minns sin videovåldsbarndom. Det verkar också som det fanns mer utrymme för avvikande uppfattningar jämfört med Sverige där allt var svart och vitt. Visuellt sett gör West också ett lysande jobb när han lägger in suddig videofilmsestetisk under delar av programmet för att framkalla rätt tidskänsla. Det är bra tajming med intervjuer som varvas med gamla klipp. Den här är ett måste för alla videovåldsnostalgiker. Och en perfekt julklapp till Jan-Erik Wikström.
The Loved Ones
Den australiska psychohorrortortyrrelationsdramat The Loved Ones var också en höjdpunkt. Tänk er Texas Chainsaw och Toolbox Murders har lite familjemys med serpentiner och glada hattar tillsammans med Carrie och May. Skön b-feeling med sofistikerat bildspråk och psykologisk tyngd i storyn. En formel man inte är bortskämd med i dom här sammanhangen. Filmen kammade hem festivalens Siren award för bästa internationella film ”för dess kombination av spänning och känslosamhet och för dess förskräckligt komiska porträtt av en dysfunktionell familj”. Juryn var speciellt imponerad av de två huvudskådespelarna Xavier Samuel och Robin McLeavy. Det kan jag fan skriva under på. Särskilt Robin. Henne vill jag se mycket mer av. Ge mig henne nu! Hade önskat psychogubben i familjen John Brumpton levererat lite mer vansinne. Det är tamejtusan ett måste i galna familjekonstellationer. Gubbar måste ligga på Psycho och Texas Chainsaw-nivåer för att gå hem i mitt hushåll. Som vanligt i festivalblaskor avslöjar dom hela intrigen för besökarna (förbannade filmstudentungdomar) men jag kan säga att det har med patologisk, obesvarad kärlek att göra. Ett tema vi inte är helt obekanta med från skräckfilmen. Se den!
The Extraordinary Adventures of Adèle Blanc-Sec 
Luc Bessons nya The Extraordinary Adventures of Adèle Blanc-Sec var dock riktigt strange. Förbannat snyggt gjord med rätt roliga karaktärer och en stor portion humor. Skulle kunna bli nåt i stil med Jakten på den försvunna skatten om inte storyn varit nästan obegripligt rörig för att inte säga tramsig. Han gjort betydligt bättre filmer än så här.
Reykjavik Whale Watching Massacre
Reykjavik Whale Watching Massacre med allas vår Gunnar ”Leatherface” Hansen var dock i svajigaste laget. Kassa skådespelarinsatser och dålig tajming gjorde att det blev lite för mycket ofrivillig buskis. Särskilt spännande var det fan inte heller. Dessutom var den för slarvigt gjord. Till exempel snubben som får ett signalskott i ögat och far överbord men sen ligger ombord och jämrar sig. Okej, sånt kan man kanske ha ett milt överseende med i lågbudgetsammanhang men det känns lite symptomatiskt för hela filmen. Valskådarmassakern har dock en hel del sköna och dråpliga scener som man skrattar högt åt som väger upp the bad things. Konceptet är det inget fel på och det känns ändå som det börjar hända grejer på Island. Så det ska bli spännande att följa utvecklingen.
