Retrokrönika: Det var läskigare förr!
Stefan Särnefält (2008)
Visst var det läskigare förr? Moppegängen vid badstranden var läskigare. Gympamajjarna på högstadiet som kastade nyckelknippor efter dom som inte duschade var läskigare. Fotbollsfarsorna som tuggade Toy och drack starksprit vid avbytarbänkarna var läskigare. De hemmagjorda skateboardbrädorna som aldrig höll mer än ett par veckor var läskigare. Fiollådemobbarna var läskigare. De hjälmlösa hockeykillarna med plåstrade ansikten var läskigare. Men även skräckfilmerna var läskigare förr. När de inte kom elegant förpackade i boxar om flera skivor.
Vi snackar på de monsterstora VHS-bandspelarnas tid. Bångstyriga kassettröskare som folk slog på med knytnäven som Bud Spencer drämde skurkskallar i Trinityfilmerna. På den tiden då man satt hemma hos kompisar och kompisars kompisar och kompisar till deras kompisars mostrar och tittade på gryniga kopior av Motorsågsmassakern, Beyond, Maniac och Blodsugande Gatan. Då man tittade på Studio S och gjorde felvända fucktecken åt Göran Elwin och blev förbannad över att The Warriors bara fick ett plustecken av Aftonbladets Jörgen Schildt. Då KSMB ringde upp ”Gösta Bohman” och undrade hur fan det var egentligen. Då man tog moppen till tjorren nästan mitt i natten för att köpa en påse Polly och hyra en sista rysare innan stängningsdags. VHS-kassetter är lika med skräckfilm. Jag viker mig inte en tum på den punkten, boppers. Ni får attackera med hur många Chuck Norris-sparkar ni vill.
Now Cyrus don’t want anybody packed, he don’t want anybody flexing any muscle. So I gave him my word that The Warriors would uphold the truce.
Det var en tid då man knappt visste någonting om filmerna eller vilka som låg bakom dom. Vilket självklart gör allt betydligt läskigare. De redan omnämnda gryniga kopiorna gav en realistisk och lite obehaglig hemvideoton i filmerna. Som om det var dokumentärer från helvetets fritidsgård som släpats hem. Ofta visste man ju inte ens var filmerna kom ifrån heller. Etiketterna var handskrivna och i bland knappt läsbara. Det var alltid nån skum figur som var mellanhand och som man aldrig såg skymten av. Man misstänkte att det var nån Travis Bickle-kille kryllad med kåkfarartatueringar på underarmarna och som hade ölkapsyler som draperier i sovrummet som var smockat med macheter, Fibban-affischer och sönderbläddrade Veckans Brott. Vad är Kalla Kårar på Karlavägen mot en sådan kille, boppers? Ingenting. Shit! The chicks are packed! The chicks are packed!
I bland kunde man köpa läskigheter under disken också. Det fanns en del mindre nogräknade videogubbar där ute som inte lyssnade på Göran Elwin. En av dem var den lilla småsunkiga video- och tv-butiken Lunengs i Sundbyberg (jobbade en period i den gudsförgätna hålan i den gamla Maraboufabriken) som specialiserade sig på videofilmsuthyrning och begagnade Hi-Fi-prylar. Under deras diskar kunde man bland annat hyra den totalförbjudna häcksaxrysaren The Burning (Lunengs gjorde senare en slags profileringskampanj där man lanserade sig stolt med små annonser i kvällspressen under devisen ”Störst i Norr på Porr”. Hur den lilla ”Hi-Fi-butiken” kunde bli störst i norr på porr är fortfarande en gåta). Det var absolut läskigare förr.
Som grädden på korv och mos-brickan gick det ju kusliga rykten om att det cirkulerade snuff movies i videoboxarna. Att allt var på riktigt. Rykten som man varken kunde verifiera eller falsifiera eftersom informationskällorna oftast var lika tvivelaktiga som en Helge Fossmo-blogg. Kan det bli läskigare? Cannibal Holocaust är ju ett klassiskt exempel. Där drogs ju till och med regissören Ruggero Deodato inför domstol och var tvungen att kalla in hela skådespelarteamet för att visa att personerna fortfarande var i livet. I dag kan ju nästan vilken printerpelle som helst med uppkoppling söka upp bakgrundsfakta till filmerna och nysta ut varenda tråd i skräckväven. Kunskap är skräckens fiende. Internet är granne med Freddy Krueger.
Men det handlar inte bara om Internet, bros. På VHS-kassetterna fanns inget extramateriel med bloopers, intervjuer och kommentatorspår. Hur läskigt är det att få se Alien sitta och dricka kaffe och röka med Sigourney Weaver (om han nu gör det)? Eller lyssna på The Hitchhiker i Motorsågsmassakern om hur irriterad han blev över att dom strök scenen (efter att han blir överkörd av lastbilstrucken) där han ligger och trycker kinden mot den varma asfalten och spelar död under en hel dag? Men så håller dom på i extramaterialen. Dom sitter där, offer och förövare, skämtar, dricker öl, gör high fives och avslöjar att ingenting var på riktigt. Trevligt? Klart som korvspad att det är. Jag älskar extramaterial! Det är urskoj att höra Gunnar ”Leatherface” Hansen* avslöja i kommentatorspåret att han älskade att såga itu mästerspottaren Franklin i skogsbrynet eftersom Franklin var en så förbannat irriterande typ. Och jag drar på mungiporna när gråhåriga gängmedlemmar från The Warriors sitter i välstrukna skjortor och minns hur mycket dom fick springa under baseballfajten. Give me one of those wests, please!
Och sen har vi alla horrorkonvent med signerade samlarfigurer, kaffemuggar och kalsonger. Där sitter Kruger, Leatherface och Jason utan masker, dricker mineralvatten, gör high fives och skriver autografer till skräcktokiga fans. Hur läskigt är det? Inte läskigt för fem öre. Thats crap, brothers. Nobody wasting nobody. And that’s a miracle. Nej, det var läskigare förr. Då macheterna svingades av främlingar i mask. Då alla inblandade var okända och då bokstäverna i eftertexterna liknade ett utspillt risgrynspaket.
Och sedan var dåliga filmer bättre förr. Det var det någon som skrev på Zombiebloggen. Det måste jag hålla med om. Dåliga filmer från förr tål till och med att ses om ett par varv. Dåliga rullar i dag stänger man av före chipspåsen och första ölburken är slut. Förresten kan man väl inte säga rulle om en dvd heller? Men det struntar jag i. Det var helt klart läskigare förr. Can you dig it? Caaaaann yooouu diiiiiiig iiiiiit?
Cochise: When you’re president of the biggest gang in the city, you don’t have to take any shit.
Ajax: Ah, fuck him!
* Jag snackade faktiskt lite med Gunnar ”Leatherface” Hansen om det här när han besökte Sci-fi-mässan i Älvsjö. Han höll givetvis med. Det var helt klart läskigare förr.
