Stefan Särnefält [090420]
Studio S Entertainment släpper nu den brittiska kultrysaren Terror (1978) för första gången på dvd i Sverige. Studio S utgivning av Norman J Warrens gamla häxklassiker får ses som en ren kulturgärning. Den fanns bara tillgänglig på den svenska videomarknaden under en kortare period under det tidiga 80-talet innan den försvann i de omtalade polisrazziorna som svepte som en stormvind över landet. Stormvinden drogs igång av den berömda Studio S-debatten om videovåldets konsekvenser på barn och ungdomar och samhället i stort. Dåvarande utbildningsminister Jan-Erik Wickström och Studio S-mannen Göran Elwin agerade blåsbälgar och de få motröster som fanns tystades nästan ned som regimkritiker i Nordkorea. Filmer som Motorsågsmassakern och The Toolbox Murders (som också var med i programmet) har dock funnits i svenska utgåvor sedan lång tid tillbaka. Men inte Terror. Förrän som sagt nu.
För flertalet är Norman J Warren lika med Terror. Filmkarriären inleddes dock redan som 17-åring när han fick jobbet som springpojke under The Millionairess (1960) med Peter Sellers och Sophia Loren. Ett par år senare assisterade han James Hill i The Dock Brief (1962) med Richard Attenborough i huvudrollen. Regidebuten kom 1965 med kortfilmen Fragment som gav honom chansen att göra en riktig långfilm, Her Private Hell (1968). En film som faktiskt räknas som Storbritanniens första sexfilm. Under 70-talet växte passionen sig allt starkare för skräck. British Horror var ju länge synonymt med Hammer Film. Något Warren och hans gelikar ville bryta med. Skräckdebuten kom med Satans Slave 1976 och Warren blev synonym med vad som kom att kallas New wave of British horror. Den nya stilen bröt med det Hammerska skräckväldet genom att bland annat tryffera genren med en ansenligt större mängd gore och sex.
Det riktiga genombrottet kom däremot med Terror 1978, som under en vecka låg etta på Englands biotopp. Starkt influerad av Dario Argentos Suspiria introducerade han Argentos anarkistiska och suggestiva bildstil i engelsk skräckfilm. Terror var den lyckligaste filmen han varit med om att göra, har han berättat. Inspelningsbudgeten låg på 50 000 pund och den tog bara fyra veckor att spela in. Warren följde upp med filmer som Prey (1978) och Inseminoid (1981), men lyckades inte toppa framgångarna med Terror. Prey var för övrigt starkt inspirerad av Sam Peckinpahs thriller Straw Dogs (1971). Hans sista spelfilm blev Bloody New Year som kom 1987. Och sedan dess har det varit tyst om Warren. Med anledning av Studio S fruktbärande slit med att få loss rättigheterna till en svensk dvd-utgåva av Terror fick Rysarnytt möjlighet att ställa några frågor till den brittiske gentlemannen. Han var vänlig nog att svara på dem alla.
Rysarnytt: Vad gör du nu för tiden?
Norman J Warren: Trots att det var länge sedan jag regisserade spelfilm så har jag fortsatt med att regissera, redigera och skriva. På senare år har jag varit involverad i en rad tv-produktioner och dokumentärer. Men samtidigt har det varit flera projekt, som Beyond Terror och en ny version av Fiend without a Face. Tyvärr har den senare av olika anledningar inte fått något produktionsstöd än.
RN: Några planer på att börja regissera långfilm igen?
NJW: Jag vill gärna göra en ny film och jag håller just nu på att jobba med ett nytt skräckprojekt som jag hoppas kan bli något av inom den närmaste framtiden. Tiden får utvisa hur det blir. Jag är väldigt vidskeplig när det gäller sådana här saker så jag vill inte säga så mycket mer som projektet.
RN: Vad har du haft för influenser som regissör?
NJW: Jag vet inte om jag kan ge något direkt svar på det. Som regissör är man påverkad av så många saker. När man ska göra en ny film så beror det mycket på ämnet för filmen. Det viktigaste är att vara öppen för nya intryck och idéer under filmarbetet.
RN: Vad tycker du om att Studio S för första gången ger ut Terror på dvd i Sverige? Det är snart 30 år sedan den försvann i de polisrazzior som drog över landet.
NJW: Jag är mycket förtjust över att Studio S nu äntligen släpper Terror på dvd och gör den tillgänglig på den svenska marknaden.
RN: Suspiria fungerade har jag läst som stor inspirationskälla när du gjorde Terror. Kan vi se Terror som en slags hyllningsfilm till Suspiria?
NJW: När jag gick för att se Suspiria hade jag ingen aning om vad jag skulle få se. Argento gick emot alla konventioner i genren med den filmen. Den var helt unik. Den är hopplös att analysera intellektuellt. Suspira handlar om färger, kameraåkningar och givetvis det otroliga soundtracket av Goblins. Från det ögonblicket när Jessica Harper kliver ut ur regnet och in i taxin så var jag fastnaglad. Det var en så otrolig atmosfär och laddning i filmen. Så när jag skulle göra Terror var jag upptagen med hur jag skulle befria filmen från logik och göra vad jag kände var rätt. Det visade sig att det var rätt grepp eftersom Terror blev en så stor succé, speciellt bland tonåringar. Det var inte min avsikt att göra en kopia av Suspiria men filmen var verkligen en inspirationskälla. Man kan nog betrakta filmen som en slags hyllningsfilm till Suspiria.
RN: Var Terror en svår film att filma?
NJW: Varje film kan vara ett extremt svårt jobb. Men samtidigt kan det vara väldigt roligt. Jag kan med handen på hjärtat säga att Terror var en av de roligaste och mest glädjefulla filmer jag gjort någonsin. Samma upplevelse hade hela filmteamet, ingen ville att det skulle ta slut. Det blev fyra väldigt intensiva och påfrestande inspelningsveckor, inte bara när det gällde själva inspelningarna av scenerna. Det var krävande att dra runt med utrustningen till alla inspelningsplatser. Sammanlagt spelade vi in på 27 olika platser i London och omgivningarna runt omkring. Vi var ständigt på resande fot. Vi var som ett cirkussällskap.
RN: Vilket inflytande har Dario Argento haft på ditt filmskapande?
NJW: Jag är ett stort fan av Dario Argentos tidigare filmer. Men jag kan inte säga att han har haft ett avgörande inflytande när det gäller mitt filmskapande. Jag gillar även David Cronenberg, John Carpenter, Wes Craven, Sam Raimi och många andra. Jag tror alltid att du utvecklar din egen stil när du gör film.
RN: I minst två scener kan vi se en poster av den svenska kultfilmen Thriller – En grym film fullt synlig i filmen (i en av scenerna tillsammans med din egen film Satans Slave). Varför?
NJW: Det du ser i Garrick Studios kontor är den brittiska dubbelpostern för Satans Slave och Thriller. Distributören Brent Walker hade köpt rättigheterna till Thriller och menade att den kunde ge draghjälp till Satans Slave. Enda skälet att vi använde den var för att vi gillade att ha med den.
RN: Vad har du för tankar kring den svenska videovåldsdebatten under det tidigare 80-talet? Hade ni någon liknande debatt i Storbritannien?
NJW: Ärligt talat så har jag inte så mycket kunskap om den svenska debatten för att kunna kommentera den. I Storbritannien hade vi något som kallade ”Video Nasty raids” då olika filmer plockades bort från hyllorna i videobutikerna och sattes upp på en svart lista. Min egen uppfattning är att skräckfilmstittande inte förvandlar varje ung människa till galen mördare. Vi kan inte skylla på skräckfilmer, tv, video eller spel…. det är en mer komplex fråga.
RN: Under en lång period var brittisk film lika med Hammer Film. Jag har läst att du ville förnya genren under 70-talet. Var det svårt att bryta den traditionen och hur var responsen från publiken?
NJW: Vi försökte verkligen röra oss bort från den stil som kännetecknade Hammer, vilket under den tiden hade passerat bäst-före-datum. Men samtidigt fanns det referenser till den traditionen, speciellt i Satans Slave med de övre medelklasspersonerna som lever i ett stort hus men som inte har något jobb. Hur som helst, så gick vi längre när det gäller sex och gore. Den unga publiken ville ha något nytt så responsen från dem var mycket positiv.
RN: Hur ser du på den brittiska horrorscenen i dag?
NJW: Om du hade frågat mig för fem-sex år sedan så hade mitt svar blivit rätt negativt eftersom tillståndet då var rätt deprimerande. Det var en uppsjö filmer inspelade med videohandkamera. Det enda läskiga med dom var att dom var så dåliga. Men på senare år har det klivit fram regissörer som Neil Marshall (Dog Soldiers, The Descent) och James Watkins (Eden Lake) och framtiden ser betydligt ljusare ut. Det vi ser är en återgång till en mer seriös typ av film med bra manus och bra skådespelare. Man behöver inte förlita sig på komedi för att filmen ska bära. Jag tror att den brittiska skräckfilmen har en rosenröd framtid…Förhoppningsvis blodröd.