Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

Norman J Warren part 2

Publicerad av admin 20 jan 2011: 19:50

Norman J Warren part 2 – extramaterialet med reflektioner

Stefan Särnefält [090515]
Efter intervjun med den brittiske regissören Norman J Warren skickade jag en liten extrafråga som kanske inte direkt hade med själva intervjun att göra (eller det hade det nog när jag tänker efter). Men extrafrågor ska aldrig underskattas. Dom säger mer än 1000 skitfrågor. Nu var det iofs inga skitfrågor jag ställde till Warren. Det var guldfrågor! Guldfrågor som jag framställt i mitt alkemistiska laboratorium där jag även odlar fram monsterbebisar, lakritspuckar och nymfomaner som uppskattar plankstekar inklusive öl och jägermeister för dryga hundralappen. Nåväl, i Warrens biografi kunde man läsa om hans tidiga karriär på 60-talet då han spelade in mjukporr. Något som förmodligen fick Cliff Richards att göra en avancerad bullfläta med penisen (han var ju den som ledde megademonstrationen (30 000) mot premiären av svenska synden-filmen Kärlekens språk i London 1969). Warren kunde man alltså nu bocka av som en i raden av skräckfilmsregissörer som sysslat med total frontal nudity in the past. Men det stannar ju som bekant inte där. Man får ju inte glömma bort alla porrskådisar som tenderar dyka upp i skräckrullarna som helvetesungar med groteskt stora godistrutar. Det måste finnas något mystiskt samband mellan porr och skräck tänkte jag i min ensamhet. Det måste vara slumpen, naturligt urval eller kampen för överlevnad som ligger bakom. Genrerna verkar mer än lovligt korsa varandras vägar. Det har jag sett med egna, uppspärrade ögon (ungefär som tjejen i Dario Argentos Opera som får nålar fastsatta vid ögonen av mördaren så att hon inte kan blunda vilket tvingar henne bevittna alla morden). Warren kanske sitter inne med Svaret, Sanningen, The Final Solution, tänkte jag:

“ I’m really not sure I can give any kind answer to the question you pose, because to be honest, I’ve never thought about any connection between soft-core and horror”.

Hmm, shit in the laguna! Nä, det är klart. Kanske är det att dra på lite för stora apparater. Skräck och lite oskyldig nakenhet. Vad är en bal på slottet…? Vet iofs inte om Cliff ”Babydoll” Richards håller med mig på den punkten. Warren fortsätter sitt mejl med att påpeka att han givetvis inte kan tala för andra regissörer, typ William ”Maniac” Lustig (som jag drog som exempel i mejlet, en hård jävel med jättemage). När Warren fick chansen att regissera sin första sexfilm var det mer en slump. Det var den typen av film han fick erbjudandet om att göra, inget han planerat på egen hand. Han säger att han bara var glad över att få ett filmerbjudande. Han hade gjort vilken film som helst, berättar han. När han senare på 70-talet fick möjligheten att regissera sin första skräckfilm var det ett krav från distributörer och andra som var involverade i försäljningen och marknadsföringen att det skulle vara minst en sexscen i filmen. Han har aldrig funderat över om det finns något verkligt samband, förutom att båda genrerna betraktas som exploitation. Och att det därför är naturligt att filmerna ska innehålla lite sex och lättklädda unga kvinnor. Så långt Warren.

Dags för lite Särnefält nu då. Jo, så kan det nog vara. Jag tänkte nog lite i andra banor. Mer åt Wittgenstein/Kierkegaard/Darwin kontra Nicke Nyfiken-hållet. ”Vad man icke kan tala om, därom må man tiga” (Jämför med ”I rymden kan ingen höra dig skrika”). Båda genrerna bygger ju på människans primära och biologiska instinkter eller drifter, som funnits med genom hela evolutionen. Det vill säga rädslan och sexualdriften. Något som ligger rätt nära varandra och har i allra högsta grad med överlevnaden att göra. Alltså rätt naturliga grejer. Så tänkte jag iaf. Visserligen starka som Pippi Långstrump men inget att paniksvettas över om man inte är jagad i en mörk skog som Dante Alighieri. ”I’m a sucker for a classy day”, skaldade John Leslie i porrdeckarrullen Dixie Ray Hollywood Star (1983). Fattade aldrig vad han menade riktigt med det. Måste va nåt metafysiskt. Men han gör sig iaf bättre på bild än Torbjörn Tännsjö. Poliskommissarien Cameron ”Uncle Buck” Mitchell (ännu en figur som hoppat bock mellan porr och horror) pressade honom stenhårt på alla mordscener som utspelats i hans närhet. Men Leslie slingrade sig fint ur med hjälp av whisky, dirty talk och ett snövitt samvete.

Men tillbaka till naturen. Det gällde att vara vaksam på savannen. Det gick inte att ligga och göka när rovdjuren strök omkring tommagade. Joe Sarno var heller inte där och kunde skrämma bort dom med sina fotoblixtar. Dessa reptilhjärnebeteenden passar givetvis som handen i brallan för den mer antiintellektuellt och primitivt lagde pingisliraren. Jag misstänker att attraktionskraften på såväl medverkande som publik är rätt stark här. Men sen får vi inte glömma bort nyfikenheten. Den gamla hederliga, nakna nyfikenheten. Den är tatuerad i våra gener. We like to watch the dirty jobs helt enkelt. Alltså du och jag. Men mest du tror jag. Okej då, lite jag också.

Kommentarsfunktionen är stängd.

Lämna en kommentar: