R.I.P. John Leslie (1945-2010)
Stefan Särnefält [101208]
Porrlegenden och bluesartisten John Leslie har gått ur tiden. Leslie dog av en hjärtattack i sitt hem i Kalifornien på söndagen endast 65 år gammal, uppger AVN med flera. Han hittades död av sin fru när han satt framför datorn. Vi brukar ju inte direkt skriva minnesrunor över porrskådisar här. Om de nu inte ”råkat” göra sig påminda inom skräckfilmen då. Men vi gör ett litet undantag för åldermannen och mästergökaren Leslie. En mentor för identitets- och meningssökande tonårskillar som nu är i medelåldern och befinner sig i livskris. Det är nästan omöjligt att räkna upp hur många produktioner John Leslie var involverad i. Karln var helt enkelt hälld i porr. Att plöja igenom hela samlingen kräver full a-kassa eller professorshatt.
Han inledde sin bana redan i mitten av 70-talet och spelade sedan mot gräddan av sexsirener som Anette Haven, Lisa de Leeuw, Kay Parker, Samantha Fox, Seka och Vanessa del Rio. Parker har beskrivit honom som en av dom känsligaste och charmerande i branschen. Mot slutet av 80-talet drog han på sig brallorna för att fokusera på regisserandet. En karriär jag inte är i stånd (!) att bedöma tyvärr. 70-tal eller tidigt 80-tal är min melodi. Boogie Nights-epoken. En guldålder även för skräcken.
Nyligen kastade hans gamle parhingst Jamie Gillis in handuken, som en del skräckfans kanske minns från Night of the Zombies. Har ingen koll på om Leslie gjorde något skräckrelaterat bortsett från Dracula Sucks från 1979. Men det är från porrdeckarrullen Dixie Ray Hollywood Star från 1983 som jag minns honom bäst så vi köra lite prylar därifrån. En förvånansvärt välregisserad rulle för genren. Där spelade han mycket oväntat mot självaste Cameron Mitchell. Alltså folkkäre Uncle Buck från den klassiska västernserien High Chaparral och verktygsmördaren Vance i The Toolbox Murders (aktuell i videovåldsboxen Studio S och Videovåldet). Cameron spelade poliskommissarie och skönt nog var han fullt påklädd genom hela filmen ska tilläggas.
Leslie var annars en av få i branchen som tog det klassiska skådespeleriet med riktiga stories i filmerna på allvar. Hans insats i rollen som detektiven Nick Popodopolis i noir-rullen Dixie Ray som upprörs över kriminaliteten och det moraliska förfallet i samhället är kanske höjdpunkten i filmkarriären. Ett av Leslies signum var det finurliga förförarleendet som han drog på när situationen krävde. Vilket ju blev rätt ofta. Som när han hittar Juliet Andersons borttappade trosor i Dixie Rays mansion och utropar ”It’s yours?”, med ett brett private eye-smajl under 40-talshatten. En annan klassisker är när han sitter i kontorssoffan och förhör Juliet Anderson om ett mord och händelserna tar en för genren inte oväntad vändning och han utbrister ”I’m a sucker for a classy day”. Sen ryker gylfknapparna som projektiler. Nåja, kan ha varit dragkedja på den där gylfen när jag tänker efter. Dixie Ray släpptes också i en porrfri version med titeln It’s Called Murder, Baby.
Men vad inte alla kanske känner till är att han också var en skicklig sångare och bluesmunspelare och konstnär. Något av en renässansmänniska skulle man kunna säga. Innan porrkarriären var han med i bluesbandet The Brooklyn Blues Busters som bland annat lirade med John Lee Hooker och Victoria Spivey. En karriär som han kanske istället borde lagt libidoenergin på. Nu är det både färdigspelat och slutgökat för Leslie. Vi får hoppas att han kan göka vidare och riva loss några tunga bluesackord på munspelet på andra sidan. R.I.P.
