Titel: Världskrig Z 
Utgivningsår: 2011
Författare: Max Brooks
Förlag: Modernista
Max Brooks zombiemegasuccé World War Z kom redan 2006 och nyligen landade den svenska utgåvan rätt lagom till filmatiseringen av boken med Brad Pitt. Världskrig Z är som många numera säkert känner till en ren och skär intervjubok som dokumenterar det globala zombiekrig som bröt ut till följd av ett mystiskt virus som höll på att utplåna hela mänskligheten. Skildringar av zombieepidemier som är på väg att radera mänskligheten från kartan har vi omfamnat med stor och varm famn i decennier. Gullat och vaggat dem som en kärleksfull mor.
Det är helt enkelt förbannat svårt att inte sugas in sådana här postapokalyptiska scenarier där hela kollektiv lever med utplåningshoten bakom ryggen och puttas bit för bit mot avgrunden. I det etiska och moraliska tomrum som uppstår när hela samhällen i ett katapultkast förpassas socialt och teknologiskt till stenåldern där det råder någon form av Thomas Hobbes allas krig mot alla öppnas det alltid upp för att berätta intressanta historier om människor i den lilla världen kontra den stora och tvärtom. Och hur man i sådana situationer längtar efter en avgrund som håller för att parafrasera en känd poet.
Det som är mest intressant med zombiegenren är egentligen inte själva zombierna utan att den (när det är bra) riktar ljuset mot vad som händer med människorna som drabbas. De inbördes relationerna, maktspelen, de konkurrerande överlevnadsstrategierna etc. Brooks kan det där. Det nya med Brooks bok är det globala perspektivet där hans alter ego reser till alla möjliga hörn av jordklotet i spåren av zombiekriget där han intervjuar personer ur hela samhällsskiktet för att få grepp om katastrofens omfattning. Här har alla sina personliga berättelser att berätta. Om farsoten och den krishanteringskollaps som drabbade normalt stabila samhällsfunktioner. Om inkompetensen och dumheten som kommer i öppen dager när regeringar och myndigheter blir tagna på sängen av en verklighetsfrämmande katastrof i bautaformat. Men även om mänsklig uppfinningsrikedomen, mod och vänskap som uppstår i krisen. Här är Brooks riktigt bra i sina skildringar och iakttagelser. De sociala och samhällskritiska kommentarerna är träffsäkra och man känner att Brooks behärskar genren till fullo och går med trygga steg i fader Romeros fotspår.
Imponerade var också hur lätt man köper hela zombiekrigsscenariot som om det verkligen vore ett reellt faktum. Det är skrivet med sådan inlevelse och övertygelse att man köper hela konceptet med hull och hjärna. Man nästan glömmer bort att det är zombiearméer som brölar i frontlinjerna. Torra och vetenskapsbaserade fakta varvas med hisnande actionäventyr och bisarra överlevnadshistorier. Beskrivningarna skulle kunna vara hämtade från vilken krigsrapport som helst. Sedan kan jag iofs uppleva att det blir en brist på variation med en hel bok baserad på intervjuer. Det blir lite skorpa på skorpa och vissa intervjuer engagerar mer än andra. Problemet är att det är en berättarröst och det blir väldigt mycket en och samma ”röst” som filtreras genom de berättelser man hör även om Brooks ansträngt sig duktigt i sin research när han droppar unika fakta och detaljer från länderna han besöker. Han hoppar lika ledigt när han beskriver elementära principer för organdonation som när han exempelvis redogör för komponenterna i en tungdykutrustning.
Det som annars är så bra med zombiemetaforen är att den är så flexibel och anpassningsbar. Det är enkelt att byta ut zombierna mot virus, krig, terrorister, radioaktiv strålning, nedsupna 70-talsporrstjärnor utan pensionsförsäkring eller vad som helst som kan tänkas ha potential att utplåna homo sapiens från jordytan. Brooks har tagit fasta på det och skrivit en gedigen zombieroman som både är spännande och satirisk och som målar upp skrämmande bilder som lämnar kvar rejäla bitmärken i skinnet långt efter att man läst klart boken.
