Titel: Alena
Utgivningsår: 2012
Författare: Kim W Andersson
Förlag: Kolik

Alena ser sin bästa vän Josefin dö. Flash forward. Ett år senare går Alena på en privatskola och mobbas av den odrägliga Filippa. Den döda Josefin hemsöker Alena, men är hon verkligen död?

Omslaget är bland det snyggaste jag sett på länge. Min första tanke är att Kim W Andersson nästan tecknar lite för bra för att vara svensk (men jag har å andra sidan överdoserat på Galago den senaste tiden så jag är inte så svårflirtad). Seriens privatskoleestetik  (skoluniformer och lacrosselag matchad av saxar och blod) utgör en perfekt fond för skräckhistorien. Ett tag påminner den lite om Charles Burns fenomenalt surrealistiska Black Hole, men bara för en stund.

När jag läste Kim W Anderssons ”Love Hurts” hade jag invändningar mot att man inte kom någon karaktär nära och att det korta formatet begränsade. Även om ”Alena” växt ut till ett helt album brottas det lite med samma problem. Det börjar riktigt bra, men efter ett tag känns karaktärerna lite platta – Filippa är bara elak, lärarna stereotypt oförstående vuxenkaraktärer och överklasskillen som är intresserad av Alena är rätt tunn. Det är fenomenalt snyggt och spännande, men hade blivit ännu bättre om Kim W Andersson hade tagit ut svängarna och utnyttjat det längre formatets möjligheter till fördjupning. Serien har flera intressanta bikaraktärer som inte följs upp. Han kunde då och då ha släppt Alena och glidit in i någon av dem. Jag hade gärna sett en nyckel stickas in i ett lås och fått följa den gravida lärarinnan som verkar aspirera på en psykologkarriär över en sida eller två. Starkare bifigurer hade kanske även gjort Alenas historia mer engagerande.

– Hanna Fjällman