Studio S – Vem behöver video? (1980) – En underhållande återblick
Stefan Särnefält (2007)
I videons barndom när 70-tal övergick i 80-tal lanserades ett nytt begrepp i landet: Videovåld. Föräldrar insåg plötsligt att barnen kunde se på våldsfilm i det egna hemmet vilken tidpunkt som helst på dygnet. Landet började drabbas av häftig moralpanik. I centrum stod det samhällskritiska tv-programmet Studio S, som leddes av Göran Elwin (Filminstitutets Cissi Elwins farsa). Programmakarna var inte rädda för att skapa en skandal. När man 1980 fick upp ögonen för videomarknaden och riktade strålkastarna mot videouthyrarna och deras filmutbud så var det kört. Debatten ledde senare till en rekordsnabb grundlagsändring, den så kallade videovåldslagen.
Det här var en tid när videoformatskriget mellan VHS, Betamax och Video 2000 pågick som bäst. Det sämsta formatet avgick ju som bekant med segern. Minnesbilderna av programmet då det sändes får väl sägas ha sjunkit in i åldersdimman. Men jag minns att som rysarsugen småkille var filmerna som visades upp som avskräckande exempel mer eftertraktade än tjejblickar. Nyligen råkade jag komma över en kopia av det beryktade programmet, och det var ta mig tusan en liten högtidsstund. Tiden är ju som bekant en skoninglös herre. Men att en åsikt helt plötsligt blir den enda gällande känns igen. Programmet är häpnadsväckande ensidigt. Här hängs avvikarna (lugnt och metodiskt) upp i tummarna och får hälsenorna avskurna innan de körs över med gaffeltruckar. Debatten följdes några år senare av en lika minnesvärd hårdrocksdebatt (som är med bland 100 Höjdare).
En inkvisitionspanel bestående av experter och föräldrar med tjockbågade glasögon tävlar i att bräcka varandra i att förpassa filmer, producenter, regissörer, skådespelare och videouthyrare till Helvetets lägre skikt. En höjdare är när dåvarande utbildningsminister Jan-Erik Wikström (fp) med pipröst dundrar med bibelcitatet om att det vore bättre för dem (videouthyrarna m fl) att en kvarnsten hängdes kring deras hals och de kastades i havet. Ett annat häpnadsväckande inslag i programmet är att man hade specialvisning av Motorsågsmassakern för en grupp femteklassare. Sedan uppmanas de att berätta om vilka hemska mardrömmar de fått på kuppen. Att Beppe av Sverige Televison skulle bli snuvad på sin godnattstund av Leatherface hade man aldrig kunnat drömma om. Tydligen så skulle man ha valt ut några barn som de ansåg vara lämpliga och sedan visat de mest omdiskuterade scenerna ur Motorsågsmassakern innan de intervjuades. Barnen skulle sedan ha fått pengar och gratis mat på McDonalds. Man kan hoppas att dom fick en plusmeny.
I studion fanns inga försvarare, bara svavelosande kritiker av olika kaliber. En lång diskussion förs till exempel om lämpligheten i att överhuvudtaget visa upp klippen i tv, bland annat har Wikström den uppfattningen. Några videouthyrargubbar intervjuas dock i reportagen och försöker stamma fram något slags försvarstal under galgen, vilket ger sköna skrattpoäng och snacks som fastnar i halsen. Minns själv att en barndomspolares farsa drev en videobutik och var inte alltid så nogräknad med vad han drog hem. Trinity-rullarna varvades med Chuck Norris och Lucio Fulci. Och legendariska Fäbodjäntan fick sig en överraskande smygtitt när det var föräldrafritt i huset. Filmer som Motorsågsmassakern, The Boogey Man och The Toolbox Murders blev efter Studio S plötsligt väldigt eftertraktade dyrgripar. Med tanke på rubriken för programmet så verkar det som man helst ville punktera hela videomarknaden. Hösten 1980 uppskattade man att cirka 4 procent av alla som hade TV hade video. Efter programmet ökade försäljningen av videoapparater och skräckfilmer markant. Vilket kanske inte var programmakarnas tanke.
Till viss del kan jag förstå oron när man ser hur man framställer filmerna. Men när man på ett tendensiöst sätt rycker ut valda delar ur sitt sammanhang framstår dom som betydligt värre än dom faktiskt är. Det blir lite Don Quijote över det hela. Kan också vara värt att ha i åtanke att videofilmsutbudet vid den tiden bestod mest av dubbade karaterullar, spagettivästerns, porr, skräck och halvtaskiga komedier, något som var tacksamt för attacker. Men redan då fattade man att tonläget i debatten inte stod i proportion till filmernas innehåll. Dessutom skulle man kunna få till exempel en vanlig Bond-rulle att framstå som en instruktionsfilm i våld om man klippte ihop ett potpurri av de våldsammaste bitarna ur filmen. I dag skulle man heller knappast fylla en studio med en hel motståndsrörelse. Någon avvikare för legitimitetens skull skulle åtminstone bjudas in. Man kan ju som tankeexperiment fundera över hur programmet skulle ha sett ut om det var internet i stället för videon som debatterades. I det sammanhanget framstår ju filmerna i vissa fall till och med som pedagogiska underverk. I den meningen att storyn i filmerna trots allt oftast följer den gamla klassiska sensmoralen, där ”the bad guy” åker dit i slutet av filmen. Hur som helst, flera inslag i den här debatten borde haft en given plats bland de 100 höjdarna.
***
Studio S-debatten – En kväll i videovåldets tecken (arrangör: Ole Søltoft)
Stefan Särnefält (2007)
På skärtorsdagen 2007 så arrangerades om utlovats i nyhetsutskicket en uppsluppen och lättsam liten Studio S-debatt på Kungsholmen. Eventet var upplagt som en blodig trestegsraket. Först Studio S, sedan Motorsågsmassakern och därefter skrovmål på Texas Longhorn på Fleminggatan. Klantigt nog glömdes det bort att föreviga arrangemanget i form av bilder på glada och uppskrämda deltagare (oturstalet 13 till antalet). En del hade vaga minnesbilder av programmet, för andra lite yngre Rysarnyttsläsare så var programmet något man bara fått berättad för sig av mor-och farföräldrar sena kvällstimmar framför brasan i timmerstugan långt utanför civilisationens perifieri dit electriciteten inte sträcker sig. Många trodde att raljeringsfaktorn skulle vara skyhög. Även om programmet är oerhört ensidigt så finns det ändå en lugn och sansad ton i debatten, något som ofta saknas i dagens debattprogram, som någon påpekade. Och några uttryckte också en viss förståelse för debattdeltagarnas oro.
Efter flera till brädden fyllda glas från Bloody Mary-bålet tog Lasse ”The Haunting” Fernholm efter programmet selerisjälken från munnen och vittnade på pingstpastormanér om att han fått en uppenbarelse. Lasse, som till vardags rycker på axlarna åt Motorsågsmassakern – en film som han finner både komisk och oförarglig – menade att oron skulle tolkas i ett större sammanhang, att det var osäkerheten om våldets konsekvenser i bred, samhällelig betydelse hur människor behandlar varandra som debattdeltagarna gav uttryck för. Om man ser till den mobbningskultur som vissa ungdomar ägnar sig åt på internet i dag genom att sprida hemgjorda videoklipp där offren förnedras och hängs ut så kanske det fanns en liten kristallkula i kulisserna, skulle man kunna tolka Lasse. Om man samtidigt betänker att Sverige då av många upplevdes lite som en skyddad zon obesudlad av världens ondska (ondska var annars en term som ofta återkom som epitet på filmerna i debatten) och att det helt plötsligt bakvägen smög in en ny främmande teknik som förde med sig våld och ond bråd död från alla världens hörn så kanske man kan få en viss förståelse för överreaktionen. Jag kan ändå konstatera att filmerna idag inte ter sig fullt så skrämmande om de inte rycks ur sitt sammanhang och visas upp i sin grövsta form – som i programmet.
Några förde livliga diskussioner om videovåld i köket och var inte med på noterna när den klassiska motorsågen bjöd upp till dans. Flera hade sett filmen tidigare, men för några var det premiär. Att den fortfarande håller kunde alla skriva under på. När bottnarna blottades i bålskålarna och eftertexterna till Motorsågsmassakern rullade på tv-skärmen så kändes det läge för att snabbt visa en liten snutt av dokumentären The Texas Chainsaw Massacre – A Family Portrait, för att lugna församlingen och inte orsaka alltför våldsamma uppstötningar och mardrömmar. I dokumentären kastar Leatherface masken och Texasgänget visar sig vara ett riktigt mysgäng. Regissören Tobe Hooper (fd dokumentärfilmare) verkar dock vara en riktig tuffing. Med en ständig cigarr i mungipan krävde han det yttersta av skådespelarna under de svettiga inspelningarna den varma Texassommaren 1973, som faktiskt bokstavligen blev blåslagna på kuppen. Förmodligen är det därför den fortfarande upplevs som en så stark och realistisk film.
Sedan bar det i väg till Texas Longhorn. Alla var rejält hungriga, trots de näringsrika bålen. Där hade ett gäng glada tjejer iförda kitschiga texaskläder och en manlig fotograf, modell tysk p-filmare, ockuperat halva lokalen (ångrar verkligen att kameran blev kvarglömd i byrålådan och även masken – en maskbild med mig och tjejerna hade varit grädden på det berömda moset). Man kände sig nästan som i Texas när fotoblixtarna kom som skurar framför de översminkade Texastjejerna. Och sedan när barbeque-ribsen, biffarna och chilin serverades så fattades bara att Chainsaw-gänget gjorde entré för att kvällen skulle bli fulländad. Salut!
