Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

The Horror + Goblin

Publicerad av Rysarnytt 15 Jun 2017: 16:05

The Horror
Medverkande:
Kungliga Filharmonikerna
Giedré Slekyté – Dirigent
Katarinakörerna
Orvar Säfström – Värd

Det här var en kväll man upplever typ once in a lifetime. En galen kväll som började med att jag gick hem tidigare från jobbet för att dra på mig min Suspiria-shirt och hälla upp ett glas weissbier med citronskiva (en sommarfavorit) för att få den rätta feelingen. Brukar annars undvika öl före sådana här typer av toalettovänliga evenemang men ibland måste man göra undantag. Kvällen började med Konserthuset där Kungliga filharmonikerna framförde musik från klassiska skräckfilmer under titeln The Horror. Efter konserten hade man ställt till med en rejäl efterfest med legendariska kultskräckproggjazzrockbandet Goblin ute på Kraken i gamla Slakthusområdet – en fest som pågick långt fram på småtimmarna. Nu har det alltså blivit hög tid att sammanfatta denna magiska Bella Notte-natt.

The Horror

Vi börjar med första akten på Konserthuset som var i princip fullsatt. Frackar, festklänningar och kungliga medaljer var utbytta mot skräck-tishar, skägg och gympadojor med en stämning som var på den absoluta toppen. Konserten inleddes med Jerry Goldsmiths diaboliska mästerstycke Ave Satani från Omen uppbackad av en jättekör (Katarinakören) på balkongen ovanför orkestern. Jag satt som knockad i stolen bredvid Studio S Entertainments starke man SEO Olsson (K. Jörgensen hade tvingats lämna återbud i sista minuten, reds anm). En otroligt mäktig och stark öppning på konserten och precis så som man vill ha det. Sedan fortsatte kvällen på samma underbara sätt där skräckfavoriterna levererades med både helvetisk energi och himmelsk finkänsla. Det vackra och det skrämmande är ju ofta tätt sammantvinnat i skräcken och det här var en repertoarmix som sammanfattade den tanken bra med fin bredd och variation.

The horror kungliga filharmonikerna

Filmkritikern Orvar Säfström (nu utan polisonger), som hade sytt ihop programmet tillsammans med musikerna, presenterade filmerna och musiken på ett både underhållande och kunnigt sätt med små skojiga referensblinkningar till publiken. Han såg ut att trivas utmärkt i den rollen. Men han höll sig lagom kort och koncist och lät musiken och musikerna tala. Teman från filmer som Exorcisten, Evil Dead, Hellraiser, Fredagen den 13:e, The Shining och Cannibal Holocaust, för att nämna några av pärlorna, avlöste varandra. Och man bara satt och mös och lät sig svepas med ned i helvetesfloden. Olycksbådande stråkar väcker ju obehagskänslorna till liv men ibland satt orkestern bara och knäppte eller slog på sina instrument och sådana små oväntade detaljer blev jävligt effektfulla.

Även om hela konserten var fantastisk så var det några nummer eller arrangemang som stack ut lite extra. En skräckfilmsmusikkonsert utan John Carpenters soundtrack är ju fullständigt otänkbart och närmast till hands ligger så klart hans klassiska maskmördarslasher Halloween. Ett i grunden enkelt men suggestivt skräckmusikstycke som man för kvällen hade arbetat om för orkestern med ett makalöst snyggt arrangemang. Carpenters minimalistiska synthloopar behöver broderas ut en smula för att passa en symfoniorkester och här hade man bland annat fyllt på med svindlande läckra stråkpartier.

Men frågan är om inte Fabio Frizzis skräckinjagande musik till Lucio Fulcis Beyond tog priset. Frizzi satt kvällen till ära otroligt nog även själv (tillsammans med Goblin) i publiken och fick resa sig för att ta emot hyllningarna. Minns hur jävla uppskrämd jag blev av Beyond när jag såg den första gången i tonåren. Det var till stor del Frizzis förtjänst. Öppningen med Verso L’ignoto som drar igång med det olycksbådande pianointrot som successivt stegras för att övergå i full orkanstyrka med helveteskörerna i Voci Dal Nulla spelades med sådan frenesi och styrka att rygghåret stack ut som nålar genom t-shirten. Hela salongen böljade i skräck. Konserten avslutades sedan under lite lugnare former med folkloristiska The Wicker Man som extranummer där Orvar uppmanade publiken till allsång. Det gick väl så där med allsången men applåderna efter konserten var närmast öronbedövande.

The Horror var verkligen en filmmusikkonsert utöver det vanliga som det står på evenemangets webbsida. Man kände sig lite som ett barn som besökt en godisfabrik. Jag håller hårt i tummarna för en The Horror part 2.

 

Goblin
Kraken – Slakthusområdet

Goblin argento

Efter Konserthuset bar det som sagt av till Kraken och det gamla slakthusområdet vid Globen för att se legendariska Goblin. Och som vi skrivit om tidigare stod Radiohead på scen i själva Globen och den konserten hade varit fantastisk fick jag snabba förstahandsrapporter om. Bandets frontman Thom Yorke håller ju på att skriva musiken till nya Suspiria så det kändes verkligen som häxcirkeln slöts med originalfilmens kompositörer Goblin på scen samma kväll i samma område. Har tyvärr ingen aning om Yorke fanns på plats för att se Goblin eller om någon hade informerat honom eller Goblin om det märkliga sammanträffandet. Hur som helst, många från The Horror anslöt sig till Kraken samtidigt som det fylldes på med nytt kultskräckproggrockfolk.

Det var första gången Goblin stod på svensk mark för att spela. Bara det helt otroligt. Goblin har stått på min toppönskelista ett bra tag så nu är det bara åsynen av pariserhjulet på Coney Island från The Warriors i kvällsmörker jag behöver se innan jag kan dö lycklig. I och för sig har jag inte besökt Profondo Rosso-museet i Rom än. Inte Texas heller, eller höloftet i Skattungbyn (inspelningsplats för Fäbodjäntan, reds anm)…

Det italienska kultbandet med hela originaluppsättningen minus Claudio Simonetti skulle strax stå livs levande på scenen. Bandet som skrivit musiken till Dario Argentos mest älskade filmer. Som tur var fanns det en hel del gott att beställa i baren för att lugna nerverna och när bandet väl stod på scen var det fullt glädjetjut från publiken. De öppnade med en av deras senare grejer, uppåtlåten Magic Thriller från Back to the Goblin (2005). En riktig festöppnarlåt som får vem som helst på bra humör. I princip var det samma setlist som fantastiska Austinato – Live in Austin från fjolåret med typ hälften filmmusik och hälften hämtat från deras övriga plattor. Första halvan var till stora delar hämtad från de senare med läckerheter som Roller, Dr Frankenstein och Goblin.

Men de hade gärna fått plocka lite mer låtmaterial från filmerna och fått ordning på filmprojektionerna för de inte synkade alls med musiken. Ibland lät det lite slarvigt men i övrigt kändes de förvånansvärt fräscha och tajta. Det blev många sköna psykedeliska dueller mellan de två proggjazzsyntarna där musiken skiftade tempo, tonart och stil omvartannat. Men det är det man gillar med progressive-genren. Plus allt kaotiskt mörker. Men det var så klart när de under andra halvan började lira de klassiska soundtracken från Tenebrae, Dawn of the Dead, Suspiria och Profondo Rosso som det fullkomligt exploderade i lokalen. Soundtracken som gjort dem legendariska och som vi alla hade längtat så länge på att få höra och se live. Och det var precis så magiskt man hade önskat.

Man körde även ett par låtar från Non ho Sonno, titelspåret och Death Farm. Tyvärr inte megatunga Killer on the Train, däremot projicerades den frenetiska mördarjaktsekvensen på tåget på filmduken. Hade suttit fint att få rätt låt serverad där, en riktig guldscen. Nåväl, man kan inte få allt här i livet. Det var en helt oförglömlig kväll och helt fantastisk att få vara med om. Ett minne för livet. Tydligen har en fågel viskat i någons öra om att bandet var suget på att göra om det här. Gärna då tillsammans med Fabio Frizzi om du frågar mig.

-Stefan Särnefält

Goblin framför Suspiria (finns mer att se på Youtube)


Goblin var vänliga att signera Timo Ketolas handmålade och urläckra poster nedan.

 

Kommentarsfunktionen är stängd.

Lämna en kommentar: