Rysarnytt

Kvalitetssajt om skräckfilm

R.I.P. George A Romero (1940–2017)

Publicerad av Rysarnytt 17 Jul 2017

En av skräckens absolut största och mest inflytelserika filmskapare har hastigt och sorgligt lämnat oss. Zombiefilmens fader George A Romero somnande in under söndagen efter att ha kämpat mot en aggressiv lungcancer.

Det är inte många som kan jämföra sig med George A Romero när det kommer till att sätta avtryck på en hel filmgenre. Allt som har med zombier att göra de senaste fem decennierna går tillbaka till denne reslige och vänlige gestalt (mätte 196 cm enligt IMDB) som satte skräck i en hel generation med sitt banbrytande och stilbildande zombiemästerverk Night of the Living Dead 1968. Med filmen lämnade zombierna Haiti och voodookulturen och sattes in i ett större globalt undergångsperspektiv där hela mänsklighetens överlevnad stod på spel. Romero skapade med Night of the Living Dead den moderna zombiefilmen som sedan fick fem uppföljare däribland Dawn of the Dead 1978 (med musik av nyligen Sverigegästande Goblin) som den mest ikoniska av dem där handlingen förflyttats från det ensliga huset på landet i första filmen till ett modernt köpcentrum som drar till sig horder av odöda med stark konsumtionslängtan. Det var nämligen det de älskade mest av allt medan de levde.

Det är ingen överdrift att säga att utan George A Romero skulle zombiegenren sett helt annorlunda ut, ja hela skräckgenren. Förutom att han såg till att göra skräcken hårdare och grafiskt mer våldsam visade Romero att man inte behövde en stor budget för att göra mästarskräck som drog folk till biograferna. Han öppnade upp för filmskapare som Tobe Hooper och John Carpenter och andra efterföljare att göra fantastiska saker med små medel. När Romero drog igång var han ganska ensam med sina zombier men under 2000-talet briserade genren totalt med filmer som 28 dagar senare, Shaun of the Dead, REC och Död snö och med långkörarserier som The Walking Dead har de numera blivit vardagsmat i hushållen.

Romeros zombiefilmer stack ut i mängden och han hade alltid något intressant att berätta om människorna och samtiden. Med filmerna kommenterade Romero tillståndet i världen med udden riktad mot korrumperade regeringar, urspårad vetenskap, girighet och en tom konsumtionsindustri. När hela kollektiv lever under utplåningshot och samhällen och infrastruktur kollapsat ges en annan möjlighet att diskutera etiska och moraliska frågeställningar, något Romero gjorde med både knivvass skärpa och stora doser humor och värme. Zombieepidemier är en bra metafor för att skildra hur människorna hanterar en global katastrof men kan lika gärna bytas ut mot något annat hot, som virus, krig, terror eller miljökatastrofer. På Romeros tid satte radioaktiv strålning fruktan i mänskligheten och Romero lät därför zombieutbrottet ha sin rot i hemliga militära experiment.

Trots epitetet zombiefilmens fader så hann han även med att göra en hel del annat än zombiefilmer. Men temat från dead-filmerna gick ofta igen i hans övriga produktioner. Som han berättade själv så gillade han att använda skräcken som allegori för att berätta något intressant om människan och mänskliga relationer. Filmer som Martin (1978), Monkey Shines (1988) och Bruiser (2000) är fina exempel på det och var lika mycket psykologiskt drama som skräck. Han samarbetade med Stephen King i den humoristiska skräckantologin Creepshow från 1982 (med King själv som komisk redneckbonde) och The Dark Half (1993) och tillsammans med Dario Argento gjorde han 1990 Two Evil Eyes där de berättade varsin sedelärande Edgar Allan Poe-historia. En lite udda film i repertoaren var motorcykelriddarrafflet Knighriders från 1981 med Ed Harris och Tom Savini som motorburna tornerspelare. Hans sista film som regissör blev Survival of the Dead (2009) och blev därmed också den sista delen i dead-sviten.

Romero ska ha lyssnat på musiken från sin favoritfilm John Fords The Quiet Man (1952) tillsammans med sin fru och dotter när han somnade in. En stor man i alla avseenden har lämnat oss och han lämnar ett stort tomrum efter sig som kommer att gapa tomt för alltid. En sann legend som dock förblir odödlig för oss genom sina filmer. Tack för allt George!

Kommentarsfunktionen är stängd.

Lämna en kommentar: