Jae-Yeon Yun (Yoga)

En solhälsningskick i samhällets utseendefixerade skrev

Kristoffer Eriksson [091229]
I den sterila miljön, Nordic Lights hotellobby, som mest påminner om ett av rummen i The Cube träffar jag Jae-yeon Yun. Hon är i Stockholm med sin film Yoga som visas på Stockholms Filmfestival. Hon är liten, späd och försynt och långt ifrån det jag föreställer mig att en skräckkfilmsregissör ska se ut som. Kontrasten är, med mina fördomar, mycket stor. Yoga är bara Yuns andra långfilm efter hennes debut Wishing Stairs.

Yoga handlar om en tv-shopsarbetande kvinna som ser sig omkörd av en yngre och vackrare kollega. Detta är inte acceptabelt och när hon hör talas om yogaklassen som gör att man får behålla sin ungdom och sitt vackra utseende är alla medel tillåtna. Reglerna är mycket strikta och en efter en faller eleverna av då de faller för de förbjudna frestelserna. Det finns bara en som kan vinna priset – hemligheten till evig ungdom och skönhet. Yoga är en Suspiria möter Expedition Robinson i ett yogatempel som blandas med klassiska skräckattribut och snygga moves.

Att intervjua sydkoreanska Yun har sina problem. Hon pratar inte engelska och hon som tolkar har aldrig gjort det förut. Svaren jag får är knapphändiga och jag upplever inte att all information kommer fram till mig. Följande är således mycket av mina tolkningar och jag kan inte svära på sanningshalten. Men har vi tur är det ett avkok av essensen i det som sades.

Jag frågar henne om filmes tema – yoga. Hon berättar att det omkring 2004 rådde en yogaboom i Korea. Men de utövande kvinnorna var inte egentligen var intresserade av yoga, utan det handlade bara om en strävan efter att nå skönhet. Utseendet är mycket viktigt för kvinnorna i Korea. Yun tyckte att den här utvecklingen var skrämmande då ytans skönhet är bara en liten del, och den är långt ifrån allt. Skönhet som blir som en tävling som är skrämmande och otäckt. Det är samhället som är orsaken till den skönhetshets som kan liknas vid en tävling. Bland annat genom reklam, och det är samhället som är ansvarigt för hur idealen det ser ut idag. Eftersom hon tycker att det är skrämmande utveckling ville hon göra en film som handlar om en kritik mot det ytliga samhällsideal som idag råder. Jae-yeon Yuns inspiration kommer mycket riktigt från Argento (hon tar bland annat upp Suspiria som exempel och det finns som sagt likheter) och giallotradtionen.

-Jag vill göra skräck för att visa en annan verklighet och använder skräck som ett medel, säger hon.

Hon har alltid varit intresserad av skräck även i sin bakgrund som konstnär – både skräckens estetik och vad den vad den innehåller. På frågan om det har varit svårt att komma fram som ung kvinna i en bransch, och i en genre som i synnerhet som består av män svarar hon kort:

-Jag vill uttrycka mig i bilder som berör. Det spelar ingen roll om jag är man eller kvinna.

I framtiden vill Yun utforska vad riktig kärlek är. Vad som är essensen eller kärnan av kärlek. Är kärleken som vi ser den idag något som är skapat av film och tv? Hon vill i det här utforska hennes känslomässiga band till sin syster. Samtidigt får jag veta att hon inte vill fastna i skräckfilmsfacket, utan göra fantasy som Matrix. Ett bra exempel på hur svaren kan se ut – det är inte alltid lätt att få ihop. Men vem vet – det kanske går utmärkt att göra en film om ”the essence of love” i fantasyform. Eller var det så att hela kärleksbegreppet egentligen är fantasy?